Kapitel 9
9.
135
Till ytterligare
uppdagande av baptismens nakna ytlighet framhålles ur Efesierbrevets femte
kapitel dopets saliga hemlighet, som är Kristi och Hans församlings
innerligaste, andligt-kroppsliga gemenskap.
I det föregående har ur
Rom 6, Kol. 2 och Gal. 3 i motsats till baptismens förytligande doplära visats,
att vi i dopet införlivats i Kristi kropp, dött och uppstått med Honom, och
till följd därav är Guds barn, alla som tror på Jesus Kristus.
Vi går nu till att
närmare betrakta Efesierbrevets kap. 5, vv. 23—32, där den Helige Ande låter
oss blicka ännu djupare in i dopets saliga hemlighet, som är den innerliga
föreningen av Kristus och Hans församling.
Endast i förbigående
anmärker vi att herr W. inte till minsta övervägande upptagit detta märkvärdiga
bibelställe – inte ens bland de ”der Dopet tillfälligtvis nämnes”. Detta fastän
han företagit sig att utreda ”hwaruti Dopet består” och fastän han i allmänhet
anfört och på sitt vis förklarat de flesta hithörande bibelställen – däribland
också det närmast föregående, Ef. 4:5.
Men Ef. 5:26 som
uttryckligen handlar om ”vattnets bad i Ordet” torde redan därför inte behaga
herr W. och baptismen, att dopet där benämnes ”bad” (Λουτρον) eller tvagning, och
således inte gynnar deras lära om nedsänkningens ovillkorliga nödvändighet. Detta
torde väl vara en orsak till att de inte vill veta av detta bibelställe för att
de inte skall komma på skam med sitt uteslutande ivrande för nedsänkningen i
vattnet. – Men vi vill ingalunda förbise ett så viktigt ställe om dopet utan vi
ägnar all möjlig uppmärksamhet åt det.
136
Allra först betraktar vi
igen kapitlets allmänna innehåll (Ef. 5) där det ifrågavarande stället
förekommer. Så ser vi nu att aposteln här i allmänhet förmanar de trogna till
en gudlig vandel, var och en i sitt stånd. Han uppmanar dem först att vara sin
himmelske Fars efterföljare, som älskade barn (v. 1), att vandra i världen så
som också Kristus vandrade (v.2) samt därnäst att undfly det som är ont, av
onda ting nämner han särskilt ”boleri och girighet” (v. 3—12) samt
”dryckenskap” (v. 18). Därefter övergår han, vv. 22f., till särskilda
förmaningar och lärdomar för allehanda kristliga stånd, såsom gifta (v. 22—33),
barn och föräldrar (kap. 6:1—4) samt tjänare och husbönder (v. 5—9).
Bland dessa den heliga
apostelns förmaningar är nu den för hustrur och män (kap. 5:22—23) synnerligen
betydelsefull, därför att han med rik ande avslöjar Kristi kärleks outgrundliga
rikedomar och den innerliga väsensgemenskapen mellan Kristus och Hans troende,
döpta församling. Här framhålls nämligen det inbördes förhållandet mellan
Kristus och församlingen inte endast som förebild för äkta makars förhållande
till varandra utan också som till sitt väsen avspeglat i den äktenskapliga
gemenskapen (v. 32) som dess sannaste jordiska motsvarighet.
Och då nu aposteln just i
detta sammanhang (v. 26) också omtalar ”vattnets bad i Ordet”, som
ovedersägligen är det heliga dopet, så vill vi ta hela detta avsnitt (v. 22—32)
till närmare övervägande för att se vilka upplysningar det kan ge oss om dopets
verkan och väsen.
Aposteln förmanar här
först gifta kvinnor (v. 22) att ”vara sina män underdåniga som Herren.” Till
grund för denna förmaning betygar han därpå, att ett likartat förhållande
verkligen äger rum mellan man och hustru som mellan Kristus och församlingen:
”Ty mannen är”, säger han (v. 23), ”hustruns huvud så som också Kristus är
församling-
137
ens huvud.”
Bäggedera, både mannens
förhållande till hustrun och Kristi förhållande till församlingen, sammanfattar
aposteln således här under den gemensamma bilden av huvudets förhållande till
kroppen. Han tillägger: ”och Han (Kristus, Herren) är också sin kropps hälsa”,
rättare, hälsogivare, saliggörare (Σωτηρ).
Alltså är Kristus, till
följd av detta, församlingens huvud, inte endast i den meningen att Han styr
och regerar henne utan även så att Han ger henne allt liv, är hennes ”hälsa”,
som genom sin förtjänst och verkan meddelar henne all hälsa och salighet.[1]
Efter att, v. 24, ännu
ytterligare ha upprepat sin därpå grundade förmaning till hustrurna att ”i alla
ting vara sina män underdåniga” liksom också ”församlingen är Kristus
underdånig”, fortsätter aposteln, v. 25: ”Ni män, älska era hustrur, så som
också Kristus älskade församlingen”.
På grund av det nämnda
innerliga förhållandet bör nu männen älska sina hustrur som sina egna kroppar
(v. 28), ja, än mer, ”så som också Kristus älskade församlingen”. Den kärleken
var ju så alldeles oförtjänt och översvinnlig, att Han i döden ”utgav sig för
henne” som dock inte på något sätt förtjänat det.
Ty inte bland himlens
heliga änglar utan i en syndig värld, ur Adams fallna släkte har Kristus
därigenom upprättat en församling åt sig att Han kärleksfullt uppoffrat sig
själv för henne, fastän hon var syndig, oren och ovärdig. Detta skedde därför
att Han så skulle rena, helga och förhärliga henne till sin värdiga brud. ”Ty
ingen ömkade sig över dig”, säger Herren, ”att han måtte förbarma sig över dig
– utan du blev kastad ut på markerna; så föraktad var din själ.” – ”Men jag
gick fram till dig och såg dig liggande i ditt blod och sade till dig: ”Du
skall leva!” – ”Och jag trolo-
138
vade dig och gav mig i
förbund med dig, säger Herren, Herren, för att du skulle vara min. Och jag
tvådde dig med vatten och avtvådde dig ditt blod – och prydde dig med
klenoder”, Hes. 16.
Så som nu Kristus älskat
församlingen utan förskyllan och utgett sig själv för henne, så skall också männen
älska sina hustrur, förmanar aposteln.
Och fastän det inte hör
till vårt ämne, kan vi inte underlåta att här anföra en aktad kyrkolärares sköna tillämpning av
denna apostoliska förmaning: ”Du bör inte på ett tyranniskt sätt råda över din
hustru utan behandla henne så som Kristus församlingen. Du bör ha fördrag och
förbarmande med henne så som Kristus har förbarmat sig över församlingen. Om du
också måste lida något av henne eller till och med får uppoffra ditt liv för
henne må du ändå inte förskjuta henne, eftersom du är fästad vid henne genom
ett så innerligt släktskap.
Och för att du desto
villigare må förhålla dig på detta sätt, så betänk hur Kristus har förhållit
sig mot en otrogen och illvillig äktenskapsbryterska (såsom Hans församling i
sig själv har varit). Tänk på hur Han lockat henne till sig med kärlek och inte
farit fram med stränghet, trugande eller hotelser, fastän hon så trolöst flytt
och flyr från Honom.
Handla du på samma sätt
mot din hustru! Om du också ser att hon är bitter mot dig eller begiven på
yppighet och flärd, så behandla henne ändå du med förstånd. Sträva att
övervinna henne med välvilja och ömhet utan att förebrå henne det, om du också
fått lida något. Ty just så har också Herren Kristus handlat, då Han för en
motsträvig församlings väl utstod döden.”[2]
139
Av alldeles oförtjänt och
ändå allt uppoffrande, gudomlig kärlek har Kristus utgivit sig för
församlingen. Men i vilken avsikt och för vilket ändamål? Månne för att hon
framgent skulle bli kvar i sin synd och orenhet och i sitt från Honom
avsöndrade och avfälliga tillstånd? Nej, ingalunda, utan ”på det att Han skulle
helga henne”, säger aposteln, v. 26, och förena henne med sig själv, ja,
införliva på det innerligaste (v. 30).
Så som båda i profetian
nyss anförda ord tydligen visades: då Herren, som ömkar sig och förbarmar sig
över den utkastade, orena och i sitt blod liggande, gick fram till henne och
sade: ”Du skall leva”. Därefter trolovade Han henne med sig själv och ingick
ett förbund med henne, rentvådde och prydde henne på det härligaste, Hes. 16.
Så omtalar aposteln på
detta ställe såväl församlingens innerliga förening med Kristus liksom också
hennes helgelse, rening och förhärligande i Honom. Detta gör han med tydliga,
fastän oändligt innehållsrika och därför outgrundliga ord.
I det föregående (v. 23) har
aposteln först visat det innerliga förhållandet mellan Kristus och församlingen
som i en högre mening likartat med den äktenskapliga förbindelsen på jorden, en
likhet han längre fram, v. 30 och 32, framställer ännu tydligare. Därefter har
han (v. 25) omnämnt hur Kristus av gudomlig kärlek utgivit sig själv för
församlingen ”för att helga henne” (v. 26) och tillägger vidare: ”och har renat
henne genom vattnets bad i ordet.”[3]
Att nu aposteln just här,
i detta sammanhang, uttryckligen omtalar dopet, är ingalunda någon
tillfällighet,
140
allra minst (så som några
lärda menat)[4]
en digression eller avvikelse från det egentliga ämnet. Det har sin nödvändiga
grund i att just det heliga dopet utgör själva begynnelsen till den
äktenskapliga förbindelsen, som Kristus ingår med församlingen i hennes
enskilda lemmar.[5]
Här var således just det
rätta och egentliga stället för åberopande av dopet. Ty var annars, om inte
där, skulle väl detta äktenskapliga förhållande mellan Kristus och församlingen
ha grunden för sin andligt kroppsliga (konkreta) verklighet? ”Genom Ordet och
dopet”, säger Luther, ”gör Han henne till sin kära brud. Därför kan ingen till
fullo besinna vilken stor och mycket viktig sak som sker på ett så fördolt och
hemligt sätt, genom Hans Ord och dop och vår tro.” Och den helige Augustinus
vittnar: ”Vattnet och Anden pånyttföder oss i den ende Kristus, liksom vi alla
av den ende Adam blivit naturligt födda.”[6]
Så som nu Kristus av
gudomlig kärlek har utgivit sig själv för församlingen, så har Han också,
driven av samma obegripliga kärlek, velat förena henne med sig själv på det innerligaste.
Han ville med sitt blod rentvå och genom sin Ande helga henne och har för detta
ändamål inrättat ett dop. Det sker väl till det yttre med vatten men är ändå
inte endast vatten, utan (som aposteln kallar det) ett ”vattnets bad i Ordet”
och till följd därav ”den allra kraftigaste och verksammaste sak” (så som
Luther yttrar).
Ty här är inte endast
vatten utan vatten innefattat i Ordet, dvs. ”författat i Guds bud och förbundet
med Hans Ord”. Detta Ord gör, som tidigare påvisats, att dopets vatten är ett
”nådefullt livets vat-
141
ten och den nya födelsens
bad”, ”ett gudomligt, himmelskt, heligt och saliggörande vatten.”[7] Och för att än en gång
upprepa det tidigare anförda men aldrig för ofta upprepade: ”Dopet bör därför
oss anses som idel Kristi, Guds Sons blod och idel den Helige Andes eld – där
Guds Son helgar oss med sitt blod och den Helige Andes renar oss med sin eld.”[8]
Därför, ”den som blir
döpt i Kristus, han blir döpt i Hans lidande och död – samt blir genom dopet
badad och renad från synderna i Kristis blod.”[9] Ty det heliga dopet är
”inte något vanligt vattenbad – utan det är ett saliggörande blodsdop eller
blodsbad, vilket Kristus allena genom sin död har tillrett.”[10] Guds Ord eller namn, som
enligt Hans egen befallning är ”med och när vattnet” i dopet – gör att den
heliga Treenigheten själv på ett särskilt sätt är med och när detta vatten och
verkar därigenom.
”Dopets himmelska
beståndsdel är därför den allraheligaste Treenigheten själv, nämligen: Gud
Fader, Guds Son, Kristus Gudamänniskan – vars odelbara person i sig inbegriper
inte endast den gudomliga utan också den mänskliga naturen. Till denna hör ovedersägligen
också blodet, av vilket Han blivit delaktig för vår skull – och den Helige
Ande. Och denna himmelska beståndsdel (i dopet) kallas med en gemensam
benämning: Ordet och Guds namn, det är: den Treenige Guden själv, Fadern, Sonen
och den Helige Ande.”[11]
Ty ”i Nya testamentet
sakrament meddelar det jordiska tinget i själva verket det himmelska, såsom
väsentligen närvarande. Så är också det jordiska och himmelska tingets förening
i dopets sakrament verklig och meddelande; så att den innefattar både
142
Den Treenige Gudens
väsentliga närvaro och meddelandet av dess övernaturliga verkan.”[12]
”Själva instiftelsens och
löftets ord utgör sambandet mellan de båda beståndsdelarna (i sakramentet), den
jordiska och den himmelska. Till följd av härav är vattnet i dess sakramenterliga
bruk inte endast vatten eller en ”handfull vatten”, som kalvinister (och
baptister) smädar eller utan den himmelska skatten. Utan det är ett den nya
födelsens bad i Ordet, det vill säga, ett vatten fullt av den Helige Ande och
på ett outsägligt sätt förenat med hela den heliga Treenigheten.”[13]
”Så är det nu inte
olämpligt talat”, yttrar Dr Luther, ”att vi döps, avlöses i Guds Sons blod
eller blods kraft, eftersom sakramentens verkan kommer ur Kristi sår och blod.”
– ”Kristi blod blir kraftigt inmängt i vattendopet, så att man nu inte bör
hålla det för ett endast naturligt vatten, utan man bör anse det förskönat och rödfärgat
av den käre Frälsaren, Jesu Kristi rosenfärgade blod.”[14]
Allt detta har vi här
ännu en gång, med Dr. Luthers och andra den lutherska kyrkans främsta lärares
egna ord velat i korthet upprepa som den allra bästa förklaringen över vårt
ifrågavarande ställe (Ef. 5:26). ”Ty de visas ord är spjut och naglar” (Pred.
12:11) och de vederlägger kraftigast och bäst alla falska andars lättsinniga
uttydningar.
Men på grund av allt det
anförda liksom som en nödvändig följd av textens (Ef. 5) hela sammanhang sluter
vi oss till följande: Dopet eller ”vattnets bad i Ordet” är, enligt vad den
Helige Ande betygar, det medel Kristus själv förordnat genom vilket Han
införlivar och renar varje lem av sin troende församling i sitt gudamänskliga
väsen och renar dem med sitt heliga försoningsblod.
143
Därför har Herren också
så högt skattat dopets saliggörande kraft och verkan att Han betygat: ”Den som
tror och blir döpt, Han skall bli salig” och ”Den som inte blir född av vatten
och Ande, kan inte komma in i Guds rike.”
Men även av detta står
det klart att baptisterna med sin ytliga lära om dopet och sitt påstående att
sakramenten ”inte är nödvändiga för saligheten” befinns strida inte bara mot
Kristi kyrkas vittnesbörd i äldre och senare tider, utan också mot det
gudomliga Ordets eviga sanning. Ja, man strider mot Kristus, Herren själv, ”det
trogna och sannfärdiga vittnet”[15] vars ord skall döma
världen.
Men låt oss fullfölja
betraktelsen av vår heliga text. Aposteln har nu (v. 25) talat om Kristi kärlek
till församlingen, som visar sig däri, att Han utgett sig själv för henne. Aposteln
har vidare nämnt avsikten med denna gudomliga kärlekshandling (v. 26),
nämligen: ”för att helga henne” samt visat att denna helgelse tar sin sanna
början redan i dopet. Han säger: ”Och har gjort henne ren genom vattnets bad i
dopet” och framhåller vidare denna i dopet påbörjade, med tron mottagna,
renings och helgelses slutliga fullbordan då han (v. 27) tillägger: ”För att
Han skulle ställa henne fram för sig[16] härlig, utan fläck eller
skrynka, eller annat sådant, att hon skulle vara helig och ostrafflig.”
Detta är alltså det
slutliga målet för all Kristi uppoffrande kärlek till församlingen. Detta är
den mogna frukten av den i dopet uppkomna och genom tron omfattade, innerliga
föreningen med Herren och av den här erhållna reningen i Hans
144
blod.
Ty fastän Kristi
församling till följd av denna rening, som innefattar syndernas förlåtelse och
tillräknande av Kristi fullkomliga rättfärdighet genom tron, redan här är i
sanning ren och rättfärdig i Kristus Jesus – så är hon ändå i sig själv alltid
ännu behäftad med synd och brist, och inte sådan som hon skall bli.
”I anseende till det
odödade köttet är vi ännu syndare” (säger Dr Luther[17]) ”men eftersom vi tror på
Kristus och har Andens begynnelse är oss Gud så gunstig och nådig att Han inte vill beakta eller döma denna synd utan
handlar med oss efter tron i Kristus, tills synden blir dödad.”
Här suckar och ber dock
Kristi församling ännu dagligen: ”Förlåt oss våra synder!” Ty ”här är hon” (så
som den hel. Augustinus säger[18]) ”sannerligen inte utan
fläck eller skrynka eller annat sådant; men hon befordras ändå, till följd av
det hon här undfår, fram till den ära och fullkomlighet som inte finns här.”
Här får hon i dopet,
genom tron, Kristus hel och hållen, samt är i Honom helt visst ren och
rättfärdig; men i sig själv är hon ännu inte på långt när sådan som hon skall
bli, fastän helgelsen visst begynt i henne redan här. I sig själv ser hon synd
och brist och elände; i Kristus är hon skön och härlig, genom dopet och tron.
Därför blygs denna brud
inte att bekänna: ”Jag är svart” fastän hon dock i tron vågar tillägga ”men
ganska täck” (Höga Visan 1:5). Hon är renad genom dopet i försoningens blod och
förenad med den himmelska Brudgummen själv, av vars gen min han också har det
ojäviga vittnesbördet: ”Du är skönast av alla, min kära, och hos dig finns
ingen fläck” (Höga Visan 4:7).
Men denna skönhet och
härlighet är ännu fördold – dock skall den en gång bli uppenbar. Den är
invärtes, i Kris-
145
tus, fattad endast med
tron, men den skall en gång genomtränga hela vårt väsen – så att vi helt och
hållet, med ande, själ och kropp blir fullkomliga och härliga i Honom, Kristus
Jesus.
Väl är ”Konungens dotter
mycket skön” redan nu (men märk! Endast) invärtes, klädd i gyllene stycke[19]” – men hon skall också en
gång bli det utvärtes och allt igenom, uppenbart. Det sker på den dagen 2då Han
skall komma till att förklaras i sina heliga och bli underbar i all dem som
tror.”[20]
Här är hennes liv fördolt
med Kristus i Gud, men när hennes liv, Kristus, blir uppenbarad uppenbaras
också hon med Honom i härlighet.[21] ”Men då det kommer som är
fullkomligt, så vänder det åter som är endels.”[22] Och först då skall den
redan här i dopet började föreningen med Herren och reningen i Honom, som nu
fattas endast med tron, nå sin slutliga fullbordan. Då skall denna Brudgum föra
fram sin brud härlig inför sig, så att hon skall vara i sanning helig och
ostrafflig!
Och då skall hon bli kvar
hos Honom för alltid[23], i den mest fulländade
och saligaste förening med Honom, som själv i lidandets natt på jorden för
henne bad den översteprästerliga bön vars fullbordan evigheten skall se:
”Fader! Jag vill att där jag är, skall också de vara med mig, som Du har gett
mig, att de skall se den härlighet Du har gett mig!”[24]
Men hur skall de vara med
Honom och se Hans härlighet? Månne som ”gäster och främlingar” eller endast som
fjärran vittnen? Nej, utan i den innerligaste och saligaste förening med Honom
själv, som bruden med sin brudgum. Ty just för detta ändamål ställer Kristus då
fram sin
146
församling helig inför
sig, utan fläck och skrynka, helig och ostrafflig, för att kunna fullkomligt
förena henne med sig och sig med henne, för alla evigheters evighet.
När därför Johannes i
uppenbarelsen såg den tillkommande härligheten och hörde det himmelska
”halleluja” uppstämmas, framstod för honom Kristi och den förklarade
församlingens inbördes förhållande. Denna såg han i gestalten av en
äktenskaplig förening och gemenskap, i dennas renaste och fullkomligaste
betydelse – och den eviga saligheten syntes honom som en oändlig bröllopsfröjd.
Ty rösten av den
himmelska härskaran sade[25]: ”Låt oss glädjas och
fröjdas och ge Gud äran, ty Lammets bröllop är kommet och dess hustru har tillrett
sig och henne blir givet” (utan tvivel av Brudgummen själv) ”att klä sig i rent
och skinande silke.” Och Johannes såg ”det nya Jerusalem komma ner från himlen
från Gud, tillrett som en prydd brud till sin man”, och ängeln som förde honom
upp till att skåda den heliga staden, talade till honom så: ”Kom, jag vill visa
dig bruden, Lammets hustru.[26]”
Men vad som där skall
fullbordas, det måste i sanning börja redan här; ja, himmelriket måste redan
här komma till oss, om dess härlighet skall uppgå för oss där. Likaså måste
blomman med nödvändighet förgå och verkligen i sig förberedande inneslut ämnet
till den mognade frukten.
I denna mening har också
den kristlige skalden sjungit: ”Das merke dir, das dort ist hier” (Så
märk det väl, att där är här.) Således, samma förhållande mellan Kristus och
församlingen som där skall uppnå sin härliga fulländning, måste nu redan här ha
s
in början i sann
verklighet, fastän ofulländad.
Redan nu har den evige
Fader, Konungen över alla konungar, tillrett ett bröllop åt sin Son, som skall
börja här men fullbordas först där, Matt. 22. Just här har den him-
147
melska Brudgummen själv
besökt sin arma, fattiga brud, och bevisat sin outsägliga kärlek till henne, i
det Han frivilligt uppoffrat sig själv för henne i korsets död. Här, i nådens
rike, trolovar Han åt sig sin redan av evighet utkorade (Ef. 1:4) brud.
Ty så talar Han själv
till henne redan nu, genom sitt sanna ord: ”Jag vill trolova dig mig för evig
tid (לְעוֹלָם)[27]:
Jag skall trolova dig mig i rättfärdighet och dom, i nåd och barmhärtighet, ja,
i trofasthet[28]
vill jag trolova dig mig, och du skall känna Herren”, Hosea 2:19—20.
Genom denna nåderika och
underbara trolovning (anmärker Dr Quenstedt)[29], betecknas nu de trognas
innerligaste förening med Gud. Dessutom visas genom den trefaldiga upprepningen
dels denna förbindelses, detta underfulla giftermåls (connubii mystici) visshet,
för att varje anledning till tvivel måtte undanröjas genom en sådan flera
gånger upprepad försäkran. Dels visas också att denna förening sker med den
allraheligaste Treenigheten, liksom orden lydde så: ’Jag Gud Fader, trolovar
dig mig; Jag, Guds Son, trolovar dig mig; Jag, den Helige Ande, trolovar dig
mig.’
Därför är också dopet
egentligen denna trolovnings sakrament, där blir vi ju döpta i denna samma
treenige Guds, ’Faderns, Sonens och den Helige Andes namn’.” Så långt
Quenstedt.
Men Dr A Calovius yttrar
om ifrågavarande bibelställe[30]: ”I kraft av denna
trolovning lovar alltså Gud åt oss allt det, i den högsta betydelse som en
brudgum plägar göra. Brudgummen älskar sin brud på det innerligaste, förenar
henne med sig själv på det närmaste, pryder henne efter bästa förmåga, sörjer
för hennes behov, försvarar henne manli-
148
gen, för henne hem i sitt
hus, och gör henne där delaktig av alla sina ägodelar. Alldeles så förenar sig
vår gudomliga Brudgum med oss, genom en nåderik förmälning. Han älskar, vårdar,
skyler och pryder oss samt för oss omsider in i sin härlighets boning, i
himmelen, och saliggör oss där med sina himmelska, eviga skänker.
Men denna förmälning till
ett andligt äktenskap tillskrivs särskilt den andra personen i gudomen, vår
Frälsare, Joh. 3:29; 2 Kor. 11:2; Ef. 5. Ty så som brudgummen och bruden
förenas, inte endast genom inbördes kärlek utan också kroppsligen, så har också
Guds Son i sann människonatur velat förena sig med oss, för att vi skulle bli
en kropp och en ande med Honom, 1 Kor. 6.
Men sedan den helige
Paulus i Ef. 5:25—27 talat om Kristi kärlek till församlingen som en alldeles
oförtjänt, frälsande, renande, förenande och fullkomnande kärlek, tillämpar han
det sagda på det jordiska äktenskapet. Han förmanar: ”Så skall också männen
älska sina hustrur, som sina egna kroppar. Den som älskar sin hustru, han älskar
sig själv. (v. 29:) Ty ingen har någonsin hatat sitt eget kött, utan han föder
och när det, så som också Herren församlingen.”
Aposteln uppställer
alltså här Kristi kärlek till församlingen, först som en hög och gudomlig
förebild för den kärlek, varmed gifta män skall älska sina hustrur men
tillägger ännu vidare, som en särskild bevekelsegrund för detta, dessa ord:
”såsom sina egna kroppar”. Ty detta innebär inte en jämförelse, som om aposteln
ville säga: ”som man älskar sin egen kropp” utan visar en orsak[31], i denna mening: ”Gifta
män bör älska sina hustrur, såtillvida (=eftersom) de är deras egna kroppar. ”
Att
149
meningen är denna, är
klart. Dels av det föregående, där aposteln (v. 23) säger mannen vara hustruns
huvud; dels av det följande, i synnerhet då han säger: ”den som älskar sin
hustru, älskar sig själv” och vidare (v. 29): ”ty ingen har någonsin hatat sitt
eget kött”, och slutligen (v. 31): ”av de två blir ett kött”.
Alltså grundar aposteln
här sin förmaning till gifta män (att älska deras egna hustrur) på det verkliga
förhållandet att dessa, till följd av den äktenskapliga föreningen, i sanning
är ett med dem själva, nämligen en kropp, ett och samma kött. Ty Gud inte
endast skapade den första kvinnan, Eva, av Adams ”revben”, varför hon också av
honom igenkändes som ”ben av hans ben och kött av hans kött” – utan Herren
själv betecknade också deras äkta förening med orden: ”de skall bli ett kött”
(1 Mos. 2:21—24). På allt detta syftar aposteln tydligen på det ställe vi
behandlar (Ef. 5:28—31), ja, han upprepar det ibland (v. 30 och 31) ordagrant.
Men allt detta tillämpar
aposteln nu på förhållandet mellan Kristus och församlingen, börjande med
orden: ”såsom också Herren” (föder och när) ”församlingen, ty vi är lemmar av
Hans kropp, av Hans kött och av Hans ben”, v. 29—30. I det föregående, v.
22—27, hade han framställt förhållandet mellan Kristus och församlingen som ett
mönster eller föredöme för kristna makars inbördes förhållande. Såsom
församlingen är Kristus underdånig, så borde också hustrurna i allt vara sina
män underdåniga, och som Kristus älskade församlingen, så skulle männen älska
sina egna hustrur.
Men i det följande (v.
28—31) stöder han sin sistnämnda förmaning på det verkliga och av Guds ord i
själva skapelseberättelsen (1 Mos. 2:21—22) bekräftade förhållandet att
hustrun, dels i anseende till kvinnans första uppkomst, dels i följd av den
äktenskapliga föreningen, egentligen är en och samma kropp med sin man, ett
kött med honom.
150
Och därefter uppställer
aposteln just denna mannens och hustruns kroppsliga gemenskap som en träffande
motbild till Kristi och församlingens hemlighetsfulla, kroppsligt-andliga
gemenskap med varandra. ”Denna hemlighet är stor”, säger han (v. 32), och den
kan därför inte här till fullo begripas av någon. Genom tron på Guds Ord kan
och bör den dock till någon del fattas här, till de kristnas tröst.
Därför hänvisar aposteln till
den äktenskapliga gemenskapen mellan man och hustru och vill att vi därvid
inhämtar hur Kristi och församlingens gemenskap är beskaffad. Den är inte
enbart en andlig och kroppslig gemenskap. ”Ty vi är lemmar av Hans kropp” –
alltså inte endast andligen delaktiga av Honom utan också kroppsligen, ”av Hans
kött och Hans ben”, v. 30.
Det bör nu allra först märkas
att aposteln här, med avseende på förhållandet mellan Kristus och Hans döpta,
använder alldeles samma ord som vår förste fader efter köttet, Adam, uttalade. Då
Herren ställde fram hans hustru, Eva, för Adam och han kände igen henne, sade
han: ”Denna är dock ben av mina ben och kött av mitt kött.[32]”
Med samma uttryck
betecknar nu den Helige Ande här (Ef. 5:30) församlingens upprinnelse ur
Kristus och hennes gemenskap med Honom. Här måste således
nödvändigtvis ett likartat förhållande äga rum i båda fallen och det ena måste
förklara det andra. Vi vill betrakta det närmare och, enligt apostelns
anvisning, jämföra det ena med det andra för att så ur den jordiska motbilden
bättre lära fatta den överjordiska hemligheten – nämligen Kristi och församlingens
inbördes förhållande.
Nu läser vi i 1 Mos.
2:21ff. att ”Herren Gud lät en tung sömn falla på Adam och då han sov, tog Han
ett av hans revben – och Herren Gud gjorde
151
en kvinna av revbenet som
Han tagit av mannen och ställde fram henne för honom. Då sade mannen: Detta är
dock ben av mina ben och kött av mitt kött; hon skall heta maninna, ty av
mannen är hon tagen. För den skull skall en man överge far och mor och bli hos
sin hustru och de skall bli ett kött.”
Uppenbarligen har detta bibelställe
om kvinnans skapelse och förening med mannen föresvävat den hel. Paulus, då han
nästan med samma ord i slutet av Ef. 5 omtalar Kristi och församlingens
gemenskap under bilden av den äktenskapliga föreningen. Vi är alltså på denna
grund fullt berättigade att tillämpa det förra på det senare, då vi i detta
avseende har Guds apostel själv till föregångare – för att inte ens nämna hela
den kristna kyrkans främsta lärare i äldre och senare tid.
Allra först framstår nu
Adam här som en förebild till Kristus, liksom han också på andra ställen i
Skriften framställs, fastän i olika avseenden (t. ex. 1 Kor. 15: 45 och Rom. 5).
När nu kvinnan skulle skapas, lät Gud en tung sömn, lik dödens sömn, falla på
Adam. Under denna tog Han ett revben av hans kropp och byggde därav en kvinna
som Han ställde fram för Adam, som kände igen henne och tog henne till sig som
ben av hans ben och kött av hans kött. Därefter blev de av Gud förenade till
äktenskap, om vilket Ordet säger: ”de skall bli ett kött.”
Betraktar vi nu det
härigenom betecknade förhållandet mellan Kristus och Hans församling, så finner
vi först den betydelsen[33] att även denna andra Adam
har insomnat i dödens
152
djupa sömn, då Han böjde
ned sitt huvud på korset och gav upp andan. Och detta skedde för att Han så
skulle vinna sig en församling, en som genom Hans blod och död renad och helgad
brud, med vilken Han ville ingå den innerligaste förening för all evighet.
Men också denna brud, som
också kallas ”Lammets brud”, skulle nu få sin upprinnelse först ur sin Brudgums
uppstungna hjärta, liksom fordom Eva skapdes av den förste Adams uttagna
revben. Därför, när evangelisten Johannes omtalar Jesu död på korset (Joh. 19),
tillägger han (v. 34), att ”en av krigsknektarna stack upp Hans sida med ett
spjut och strax gick ut blod och vatten”, samt betygar mycket allvarligt sannfärdigheten
i denna redogörelse – vilken han alltså anser vara mycket viktig och
betydelsefull.
Ty detta blod och vatten,
som rann ur Frälsarens uppstungna hjärta medan Han sov dödens sömn, är inte
endast vår rening från ”alla synder” (1 Joh. 1:7), utan det är också genom de
heliga sakramenten Guds församlings upphov och näring, genom den Helige Andes
underbara verkan. Blodet och vattnet ur Frälsarens hjärta flödar till oss genom
de båda sakramenten: i dopet (”Sacramentum inititationis”) försätter det oss
först i verklig delaktighet av Kristi kropp, så att alla som tror på Honom till
följd av detta är Hans lemmar.
Detta är de inte endast
andligen genom Ordet och tron, utan även kroppsligen genom dopet, liksom också
Kristus, Herren, är inte enbart ande, utan även kropp. I den heliga nattvarden
åter mottager vi med vår mun detsamma, Jesu Kristi, Guds Sons blod, som
strömmat ur Hans uppstungna hjärta. Så stadfästs vi i Hans liv och gemenskap
(Joh. 6:53—56), varför det också kallas ”stadfästelsens sakrament” (Sacramentum
Confirmationis).
Kristi församling,
”vilken är Hans kropp och uppfyllelse” (Ef. 1:23) har alltså danats och
uppkommit ur Hans heliga hjärteblod, liksom den också endast i detta har sin
153
rening och förlossning.
Detta blod utgjuts över oss i dopets flod och dricks verkligen av oss i
välsignelsens kalk (1 Kor. 10:16). Därför kan man i sanning säga att liksom Eva
blev ”gjord” av Adams revben, så är också ”Lammets hustru”, den troende
församlingen, skapad och gjord ur den andre Adams uppstungna hjärta, ur det
”blod och vatten” som flödade ur Hans öppnade sida.
Men detta sker, som sagt,
allra först i det heliga dopet, som också just dräför kallas och är ”den nya
födelsens bad” (Tit. 3). Där ikläder vi oss Jesus Kristus (Gal. 3:27), inte
endast andligen genom tron utan också kroppsligen genom vattnet, som (i kraft
av Ordet) är bemängt med Kristi dyra blod. Så blir vi ”en kropp och en ande”
med Honom.
Ty ”Kristi dyra blod
blir”, vittnar Dr Luther, ”kraftigt inblandat i vattendopet, så att man inte
bör anse och hålla det för endast naturligt vatten, utan det är liksom färgat,
förskönat och genomrodnat av den käre Frälsarens dyra blod. Det kallas alltså
inte ett vanligt vattenbad, såsom Moses eller badaren kan ge, utan ett
saliggörande bloddop eller blodbad, vilket Kristus allena tillrett genom sin
död.”
När vi således döps till
Kristis i vattnet så döps vi också helt visst med detsamma i Hans heliga blod,
och blir därigenom en kropp, ett kött och blod med Honom. Församlingen, som
Kristi brud, om ”kött av Hans kött och ben av Hans ben”, har alltså sin
upprinnelse ur Hans i döden utgivna kropp och ur Hans utgjutna blod. Detta
tilldelas henne genom dopet, mottages av henne genom tron på Ordet, samt äts
och dricks i den Heliga nattvarden. Så blir också denna andra Adams hustru skapad
och uppbyggd ur Hans öppnade sida, ur Hans kött och blod – genom de heliga
sakramenten.
Så har också från äldsta
tid den kristna kyrkans anderika fäder lärt: ”att Nya testamentets båda sakra-
154
ment flutit fram ur Jesu
Kristi sida.”[34]
Vi kan i detta avseende åberopa sådana män som en Chrysostomos, Kyrillos,
Theophylaktos, Ambrosius[35] och Augustinus[36], vilka alla hyllat och
uttalat den nämnda uppfattningen. Därför instämmer också den lika kyrkliga som
bibeltrogna Dr Martin Luther i samma mening, då han säger att ”sakramentens
verkan flyter ur Kristi sår och blod”[37].
Och enligt flera både
äldre och senare tiders bibeltolkares övertygelse har den helige Johannes i
sitt första brev (5:6) egentligen åsyftat det ur Kristi öppnade sida flytande
vattnet och blodet som de heliga sakramentens himmelska beståndsdel. Han säger:
”Denna är den som kommer med vatten och blod, Jesus Kristus, inte med vatten
enbart utan med vatten och blod.”
I fullkomlig
överensstämmelse med detta säger också den helige Augustinus: ”Kristi sida
stacks upp och strax gick där ut blod och vatten, vilka är församlingens båda
sakrament; vattnet, i vilket bruden gjorts ren, blodet, av vilket hon har sin
klädnad.”[38]
Därför, liksom Eva
skapades av Adams revben och till följd därav verkligen var ”ben av hans ben
och kött av hans kött”, så leder också Kristi brud, församlingen, sitt ur-
155
sprung ur denna andra
Adams gudamänskliga kropp och blod, genom det heliga dopets sakrament, där hon
inplantas, införlivas i Hans kropp, begjuts med Hans blod och helt och hållet
ikläder sig Honom.
Därför betygar också Guds
apostel att ”vi är lemmar av hans kropp, av hans kött och av hans ben” (Ef.
5:30), varvid vi påminner om att det svenska ordet ’av’ på båda de sistnämnda
ställena i grundtexten heter ”ek” (ἐκ). Det betyder egentligen ”ur, utur” och
anger ursprunget är vilket något uppkommit eller leder sin härkomst.[39]
Då nu aposteln i det nyss
anförda sammanhanget brukar just detta ord, vill han alltså säga att
församlingen verkligen uppkommit eller härstammar ur Jesu Kristi kött och ben,
alldeles som Eva härstammade ur Adams kött och ben. Detta dock i en högre
betydelse, ”ty den förste Adam var jordisk, av jorden” men den andre Adam är
Herren av himlen.” (1 Kor. 15:47), avlad av den Helige Ande. Hans kött är
således också fullt av ”ande och liv”, det är inte endast ett mänskligt utan
tillika ett gudomligt kött och blod. Därför har också församlingen, som leder
sitt ursprung ur detta, inte enbart en kropp utan också ”en ande med Honom”.
”Ty den som håller sig
till Herren, han är en ande med Honom” betygar den heliga aposteln (1 Kor.
6:17). Och därför kan den i dopet uppkomna gemenskapen med Herren, såsom samtidigt
kroppslig och andlig, inte heller äga bestånd utan tron på människans sida.
Tron tillägnar sig på Ordets grund den i dopet sannfärdigt meddelade
gudamänniskan, Jesus Kristus. Av Hans kött och ben är vi men utan Hans anda och
liv kan
156
ingen få och mottaga
tron.
Därför hör också dopet
och tron nödvändigt samman, om gemenskapen med Kristus skall vara sann och
fullständig och föra oss till salighet, så som vi ofta tidigare hävdat och här
åter uttryckligen påminner om, på grund av Herrens egna ord i Mark. 16:16.
[1] Jämför
Dr. Abr. Calovii ”Biblia Novi Test. Illustrata”, Tom. II, p. 723, a
[2] Så
utläggs detta ställe (Ef. 5:25) av Theophylactus, ärkebiskop av Bulgarien (d.
1107) i hans kommentar till de apostoliska breven.
[3] Så försvenskar vi detta ställe i
överensstämmelse med grundtexten och Luthers tyska översättning, ”durch das
Wasserbad im Wort.” Så återges grundtexten i den av bibelkommissionen besörjda,
i Uppsala år 1853 utgivna provöversättningen av Nya testamentet. Däremot har
den vanliga svenska översättningen genom omkastning av prepositionerna här
fördunklat meningen.
[4] Bland
dem även superintendenten Dr Harless i sin Kommentar zum Ephes. Br. P. 503
[5] Zeitschrift für die
Lutherische Theologie und Kirche, 1849. H. IV, s. 661
[6] Augustini XXIII Epistola ad
Bonifacium
[7] Concordia Pia, s. 343, a
[8] Opera Lutheri Germ. VI. Jen. f. 306
[9] Op. Luth. Germ. Tom. VI. Jen. f.
226
[10] Postill. Eccles. Pars III,
pag. 34
[11] Dr Abr. Calovius: ”Systema
Locorum Theol.” Tom IX, p. 166
[12] D. Hollazius, Examen Theol.
Acroam., p. 1087
[13] Dr. Quenstedt: ”Theologia
Didact.-Polem., P. IV, f. 112, a
[14] Lutheri Opera Exeget. In
Genesin, Cap. XLIX. Item Post. Eccl. Pars III, pag 34
[15] Upp. 3:14
[16] På
detta ställe måste vi avvika från den gängse svenska bibelöversättningen då
denna inte fullt motsvarar grundtextens ordalydelse och inte heller Dr Luthers
träffande översättning: ”Auf dass er sie ihm selbst darstellete”, som vi troget
har följt. ”Ut sibi præsentaret” osv. tolkar även A. Calovius. Jämför den i Uppsala 1853
utgivna provöversättningen, s. 485
[17] Luthers
företal till Romarbrevet
[18]
”Non utique hic est sine macula et ruga aut aliquo ejusmodi: Ex eo tamen, quod
hic accipit, ad illum gloriam, quæ hic non est, perfectionemque
perducitur.” Lib. 1. Retract.
Cap. VII
[19] Ps. 45:14
[20] 2 Tess. 1:10
[21] Kol. 3:3—4
[22] 1 Kor. 13:10
[23] 1 Tess. 4:17
[24] Joh. 17:24
[27] ”In sempiternum”, översätter A. Calovius
ordagrant.
[28] Detta är nämligen den egentliga betydelsen
av grundtextens ord, בֶּאֱמוּנָה.
[29] ”Theol. Did. Polemica,” Pars
II, fol. 615, b
[30] ”Biblia Illustrata Veteris
Test:i,” Tomus II, fol. 716, a
[31] Vi följer här igen den lärde,
luthersk-kyrjkliga bibeltolkaren, Dr A. Calovius, som säger: ”Illa verba (ut
sua ipsorum corpora) nonnulli comparative exponunt, cum Lombardo; — sed rectius
exponiter causaliter; quia sunt ipsorum corpora.” Biblia Illustr. Novi
Test. Tom. II, fol. 721, b
[32] 1 Mos. 2:23
[33] Och
Kristi troende kyrka har av gammalt fattat och bekänt denna hemlighetsfulla
överensstämmelse. Redan den hel. Augustinus har därom sagt: ”Såsom Eva uppkom
ur Adams sida medan han sov, så blev också Kristi sida sedan Han insomnat
genomborrad med spjutet, för att sakramenten skulle utströmma, ur vilka kyrkan
bildades.” Augustinus Gloss.
Ord. Ad Joh. 19:34. Serm. 218. – Jfr ”Zeitschrift für die ges. Lutherische
Theol. U. Kirche2, 1849. H. 1, s. 13.
[34] ”Duo illa distincta Sacramenta Novi
Testamenti e latere Christi profluxisse docent” &c. A. Calovii “Biblia
Illustr. Nov. Test. Tom. I, f. 819.
[35] Ambrosius: Liber X in Lucam
[36] Augustinus: Liber III de Symb. Cap.
VI, item Liber III de Coena Domini, Cap. XXVI
[37] Lutheri Opera Exeget. Latina,
in Genesin, Cap XLIX
[38] Augustinus, Tractatio XVI in
Johannem: “Percussum est latus, et statim emanavit sanguis et aqua, quæ sunt Ecclesiaæ gemina Sacramenta: aqua, in qua
sponsa est purificata; sanguis, ex quo invenitur esse donata.” Abr. Calovii Bibl. Ill. N. T. Tom. II, fol. 1658, b
[39]
Detta är väl bekant för envar som något inhämtat det grekiska språket; ändå
återger vi den lärde filologen Chr. Wahl, som i sin ”Clavis Novi Test.” Vol. I,
pag. 447 uppger att denna preposition (ἐκ) nyttjas ”de personarum originibus,
i. E. de natalibus alicujus, sequente genitivo staminum vel seminis, e quo
ortus est aliquis”, liksom också på detta ställe.
Kommentarer
Skicka en kommentar