"Jag kan inte andas!" Misshandlad av polis i Sibbo och Borgå

När man blir misshandlad av polis, ger det en känsla av overklighet. Det är ju något som bara kan hända andra, det sker inte hos oss i Finland, och det kan inte hända mig! 

Så tänker en vanlig medborgare. Också jag läste om en svart man som dödades i USA och hur han förgäves ropat: "Jag kan inte andas!"

Samma ord ropade jag själv när misshandeln pågick - med mig själv som offer. Ingen hörde det. Poliserna lät sig  inte hejdas.

Den andra känslan är märkligt nog en känsla av skam. Även den som är ett helt oskyldigt offer för misshandeln, tvekar med att ge den offentlighet. Ofta blir det också nödvändigt att i redogörelsen nämna platser och namn på personer som kan identifieras och kanske inte vill synas i offentligheten.

I nedanstående tar jag hänsyn till sådana personer och tvingas därför bli mindre precis i vissa delar av framställningen. Fakta är dock korrekta.

Det var för några år sedan i Sibbo jag blev misshandlad av två poliser, de heter Jukka Räisänen och Johanna Toivonen.

Platsen var släktens hemgård i en liten by nära kommunens centrum. Bebyggelsen där är gles och ingen hörde mina rop på hjälp - eller vågade komma till undsättning, därför att tron på polisens laglydighet är stark och för det mesta berättigad. Man utgår från att polisen handlar korrekt.

Jag har varit präst i församlingen men är nu pensionerad. Jag hade kommit körande för att besöka en släkting i närheten, som låg på sitt yttersta. Som händelserna nu utvecklades, gjorde polisernas våldsamhet att jag aldrig mera fick se henne i livet, inte vid detta tillfälle och inte heller senare. Hon dog en kort tid efteråt.

Jag blev först bjuden på kaffe av hennes man och satt i samtal med honom när telefonen ringde. En förvirrad person, som sex eller sju gånger anmält mig för myndigheterna för att jag vistats på hemgården (!), hade varit i farten igen. Personen - här kallad B.A. - berättade att polisen var där och uppmanade mig att genast komma till platsen.

Det behöver knappast nämnas att alla tidigare anmälningar slutat på samma sätt: myndigheterna hade konstaterat att det var fråga om okynnesanmälningar och att de inte föranledde några åtgärder. 

Men uppfarten till släktingens gård var en enda isgata och  min bil hade jag tvingats parkera inom B.A.:s synhåll. Det räckte... (Vid tidigare okynnesanmälningar hade poliserna försäkrat att jag kunde parkera just där.)

Jag skyndade mig tillbaka till platsen den kortaste vägen över en åker, det var blötsnö och jag blev genomvåt om fötterna - jag hade bara tunna sommarskor.

Poliserna, Jukka Räisänen och Johanna Toivonen, uppmanade mig att sätta mig bak i polisbilen. De stängde dörren trots att jag förklarade att jag har en skada i sidan som gör att jag inte kan sitta på normalt vis. Dörren får inte stängas. Jag kan inte sitta "hopvikt" i det trånga utrymmer, jag måste kunna räta ut benen framför mig.

Enligt undersökningsprotokollet från händelsen ljuger polisen Jukka Räisänen senare att jag bara sagt att jag drabbats av panik. Sanningen är att jag berättade om skadan och förklarade att dörren måste stå på glänt, annars kan jag inte andas!

Trots allt stängde de dörren och gick för att tala med B.A. Det gjorde ont men jag väntade att de snabbt skulle komma tillbaka så att jag kunde återvända till min döende släkting.

Men det dröjde och när de till slut kom, visade det sig att de denna gång hade trott på B.A.:s förvirrade beskyllningar! Jag skulle köras till häktet i polisstationen i Borgå!

Jag motsatte mig av alla krafter men blev övermannad av poliserna. De tvingade ner mig i blötsnön och leran och in i polisbilen försedd med handbojor. Jag tvingades ner i knäböjande ställning mot sitsen och min skada gjorde mycket ont. I något skede miste jag medvetandet. Jag vädjade om att få komma till sjukhus eller sjukvård men det brydde sig poliserna inte om.

Men vi kom fram till Borgå och där fortsatte samma våldsamheter. Jag vädjade att få ringa ett samtal, man frågade till vem, jag svarade "till biskopen". Också det förvägrades mig. 

Man menade att ett samtal med min biskop skulle försvåra utredningen av mitt "brott"!

Med genomvåta kläder fördes jag frysande till en cell. Ett papper med information fanns där - på ett språk som jag antog kunde vara rumänska eller romani. Om jag förstod saken rätt fanns mina rättigheter angivna där men jag behärskar inte rumänska. Ingenting borde heller ha gett polisen anledning att tro det... 

I övrigt fanns där bara gamla finska porrtidningar.

En väktare med uniform och namnet Houni (namnet minns jag för att det gav mig associationer till instängdhet) talade på ett mycket rått språk om för mig att jag inte kunde få varken mina nödvändiga mediciner eller mat. Han talade bara finska och använde slanguttryck som jag inte förstod men som kanske är vanliga i den undre världen.

Jag hade nödvändiga mediciner som jag tagit regelbundet sedan många år men eftersom jag brukar ta dem vid ett annat klockslag än det som stod på medicinasken, blev jag nu utan! Medicinerna konfiskerades.

Jag hade inte heller ätit på hela dagen men det första tecknet på normalt medlidande var att denne Houni gav mig en trekantssmörgås i plast och en liten safttetra.

Bara en tunn filt fanns på den hårda bristen, dörren stängdes, det blev mörkt och helvetet fortsatte. Jag frös så jag skakade. Houni hade förklarat att jag kunde påkalla uppmärksamhet genom att trycka på en signalknapp och det tvingades jag göra flera gånger - men ingen kom. 

Antagligen hade de kameraövervakning av cellen, de såg att jag ännu var vid liv och var lika likgiltiga som konstaplarna Räisänen och Toivonen. Jag hörde också upprepade rop från en annan cell, på ett främmande språk. Inte heller de fick någon hjälp. 

Men om jag dog nu, skulle ingen få veta sanningen om det som skedde. 

"Jag kan inte andas!" Detta var Borgå, inte USA, och sådant händer inte här. 

Så hade också jag dittills trott i hela mitt vuxna liv. 

Nu tror jag det inte längre.

Det blev nästan mörkt i cellen. Jag kanske sov en del av natten men utan klocka kunde jag inte bilda mig en uppfattning om vilken tid det var. Jag frös och jag kände förutom smärtan i sidan verkningarna av de uteblivna medicinerna.

När jag äntligen blev kallad ut ur cellen, visade det sig redan vara förmiddag. Jag togs till förhör av en annan polis och nu blev jag sakligt och vänligt bemött!

Prov togs för registret och han försäkrade att de förstörs om jag befinns oskyldig... 

Jag fick redogöra för händelserna och därefter försattes jag snart på fri fot. Men nu stod jag i kölden mitt i Borgå, utan pengar och utan möjlighet att komma hem. Jag uppsökte domkapitlet men fick inte tillfälle att tala med någon präst med tystnadslöfte och det samtal jag fick med en annan person var inte till större nytta.

Till slut lyckades jag genom telefonsamtal få pengar till resan tillbaka till Sibbo. Jag hade kommit dit för min mors skull, hon dog bara några dagar innan dessa händelser inträffade, och medan hon låg på sjukhuset hade jag övernattat i hennes pensionärsbostad i Nickby. 

Polisernas misshandel inträffade alltså bara någon dag efter hennes död och bara en kort tid före den släktings död, som jag hade för avsikt att besöka innan jag hindrades. 

Därefter for jag med bil till mitt hem i västra Nyland. De minst sagt omvälvande händelserna gjorde att jag inte märkte att en väska med mina tillhörigheter inte var med i bilen förrän jag kom fram. Jag ringde polisen i Borgå och hörde mig för: jo, den hade glömts kvar där.

Och nu fick jag uppleva undret att den polis som vänligt och sakligt förhört mig, kom körande från Borgå med min kvarglömda väska!

Det var ett slut på denna skräckupplevelse som i alla fall påminde mig om att alla poliser inte är av samma sort som de två som misshandlade mig - Jukka Räisänen och Johanna Toivonen.

Jag anmälde händelsen men utan resultat. Som väntat gav poliserna en annan version av det inträffade och allmänna åklagarens slutsats i protokollet kändes som ett slag i ansiktet: hon skrev att det också var möjligt att åtala mig för våldsamt motstånd mot dem!

Protokollet säger också att poliserna får bruka våld om en person bedöms farlig - dessa två misshandlande poliser hade alltså bedömt en gammal och invalidiserad person utan vapen eller tillhyggen som så farlig att deras våld var nödvändigt! Jag slog eller sparkade inte, det enda jag gjorde var att med alla krafter hålla bildörren öppen tills jag slutligen fälldes omkull av de två poliserna.

Normala, tänkande mänskor hade naturligtvis undvikit att ta till våld och i stället låtit mig sitta i polisbilen i en ställning som jag kunde uthärda utan smärta. Detta var allt vad jag sist och slutligen vädjade om.

Jag har väntat på en ursäkt efteråt av de två våldsbenägna konstaplarna men ingenting har hörts. 

Jukka Räisänen och Johanna Toivonen - jag kunde inte andas! Och detta har jag berättat med förhoppningen att offentligheten skall medföra ett slut på grymheten i er tjänsteutövning. 

Min far var länsman i Sibbo en gång i tiden och jag lärde därigenom känna många dugliga poliser i trakten. De skötte sin tjänst med åtgärder som var anpassade efter situationen, med eftertanke och med sunt förnuft.

Men rötäggen måste rensas bort!