Kapitel 1

 KAPITEL 1

Baptismen ivrar för dopets yttre form men förkastar dess saliggörande innehåll.

Genom allt det anförda är det tillräckligt visat att baptismens eller vederdöperiets ande i alla tider visat sig vara en fiende till Jesu Kristi sakrament. Under allt sitt skenfagra nit för den sakramentala handlingens yttre formriktighet vill baptismen, så långt det på den ankommer, i själva verket tillintetgöra de gudomliga sakramentens innersta väsen. Så ivrar denna ljusklädda villoande också i vår tid för att hela kroppen ovillkorligen måste nedsänkas i vattnet vid det heliga dopet. Man hävdar att om dopet sker enbart med begjutning av huvudet, om också i den heliga Treenighetens namn, är det inte längre ett verkligt dop.

Nu är det visserligen en oomstridd sanning att dopet ursprungligen förrättades genom nedsänkning av hela kroppen i vattnet men av detta följer ännu inte på långt när det som baptismen vill: att ett dop i den Treenige Guds namn med begjutning endast av huvudet inte vore något dop. Vattnet och vattnets mängd gör inte att dopet är ett saliggörande sakrament utan det gör Guds ord och heliga namn, som är med och hos vattnet, på grund av Kristi egen befallning och instiftelse.

Denna gudomliga instiftelse och detta heliga namn gör, såsom Dr Luther kraftigt bevisat, att dopet i vatten inte är ett tomt vattenbad utan ”ett nådefullt livets vatten och den nya födelsen bad i den Helige Ande”. Vattnets mängd åstadkommer det inte, nedsänkningen i vatten inte desto mera än begjutning därmed.

Därför har också Kristi kyrka redan under de första århundradena vid döpande av svaga personer (”baptisma clinicorum”) använt begjutningen eller bestänkningen med vatten (”adspersio”) i stället för den vanliga nedsänkningen.