Kapitel 2

 KAPITEL 2

Baptismen stöder sig på en grundfalsk förvrängning av Guds Ord i Joh. 3:5 och Tit. 3:5.

För att dock göra det åskådligt för var och en hur listigt och lättsinnigt dylika andar umgås med Guds heliga Ord, för att tvinga fram vad de önskar ur det, torde det här vara av nöden att i sammanhang med det tidigare sagda ta upp det viktigaste av den baptistiska utläggningen av Joh. 3:5 och Tit. 3:5. Det finns framställt i den wibergska boken på anfört ställe.

Detta gör vi så mycket hellre som just dessa bibelställen står i skarp konflikt med hela baptismens ytliga uppfattning av dopet. Här får vi alltså klarast se hur baptismen försvarar sin villfarelse i strid med Guds tydliga, klara Ord – och hur föga den fruktar Gud eller aktar Hans heliga Ord. Detta så from och kristlig hon än utger sig för att vara, djärvt föraktande och smädande hela den kristna kyrkan!

Herren Jesus säger uttryckligen i Joh. 3:5: ”Om en människa icke bliver född på nytt av vatten och ande, så kan hon icke komma in i Guds rike.” Detta är utan tvivel tydligt och klart talat. Envar som utan förbehåll vill tro Gud på Hans Ord, måste

16

Fatta att det här, liksom uttryckligen i föregående vers, yrkas på nödvändigheten av en ny födelse för att komma i i Guds rike och att denna nya födelse måste ske av vatten och ande. Inte av Anden allena, liksom inte heller vatten allena, utan av dem bägge förenade, ”av vatten och ande”. Vatten är väl något helt annat än ande och ande åter helt annat än vatten, det är klart. De får ingalunda förväxlas eller anses för ett och detsamma men de får inte heller skiljas åt, om en ny födelse skall komma till stånd. Ty Herren har sammanfogat dem och med sin ed (”sannerligen, sannerligen”) betygat att den nya födelsen bör ske av dem båda, förenade. Således inte av vattnet allena, inte heller av Anden allena.

Men var i hela världen finner vi väl vattnet och den Helige Ande på ett sådant sätt förenade, om inte just i det heliga dopet, som Herren Kristus själv instiftat och helgat till ett salighetsmedel för sin kyrka? Det finner vi i vattnet, helgat av Herren själv, genom Hans instiftelse och med den högtlovade Treenighetens eget namn; där, men också endast där, är vattnet inte längre ”enbart vatten” (som dr Luther säger) utan ”vatten författat i Guds bud och förbundet med Guds Ord” och är i följd därav ”ett nådefullt livets vatten, samt den nya födelsens bad i den Helige Ande”. Och därför har också den kristna kyrkan, ända från apostlarnas dagar intill nu, med stor enhällighet fattat ifrågavarande Herrens ord (Joh. 3:5) så, att det uttryckligen betecknar det heliga dopet, där vattnet och den Helige Ande är av Gud

själv förenade till den nya födelsens saliggörande verk – endast där och inte någon annanstans, varken i himlen eller på jorden.

Men mot detta har villoandarna i alla tider bemödat sig att vränga dessa tydliga, klara Guds Ord bort från dopet och att mot detta tyda dem på sina egna drömmar. Så gör också baptismen, och träder under detta i alla sina föregångares vilseledande fotspår. Dessa är de manikeiska kättarna under medeltiden och de anabaptistiska

17

andarna på reformationstiden.

Välan, vi vill se och ge akt på hur herr Wiberg bär sig åt med Joh. 3:5. Ty att han måste ge dessa Herrens Ord en betydelse helt annan än den de tydligt innebär i sig själva och hela den kristtrogna kyrkan fattat dem, det är en given sak. I annat fall skulle just dessa ord tillintetgöra hela hans baptistiska vattenlära och åter öppna hans ögon till att förstå sanningen. Dessa ord måste således – kosta vad det kosta vill – tydas på vad som helst annat, bara inte på dopet.

Hur lyder då baptismens tolkning, vad säger herr W—g? ”För det första (säger han1) bör man ej förbise, att Dopet på detta ställe icke med ett ord finnes nämndt.” (Där har vi det!) ”Här talas endast (!) om en födelse av watten och andan.”

Vad i all världen skall då förstås med denna födelse av vatten och andan, om därmed inte förstås Dopet? Det vet herr W. inte själv och han kan inte heller säga någonting bestämt därom. Men det är ju också nog för baptismen, blott dessa ord inte förstås om dopet – de må då annars tydas och vrängas till vad som helst. Därför säger också herr W.: ”Men nu har talesättet: född av watten och andan, -- warit och är ännu mycken twist underkastadt.” – Där har vi det! Ja, vad allt kan inte otrogna skrifttolkare tvista om? Också det tydligaste, vissaste Guds Ord är ju tvivel underkastat och ovisst för den, som inte vill tro det. Skulle väl alla de Guds Ord vara tvetydiga och ovissa, som otron någonsin tvistat om? Då vore detta heliga, vissa och fasta Ord det allra ovissaste ting i världen. Men låt de otrogna skriftlärda tvista, ja, låt lögnens ande häckla och vränga allt, bäst han vill: ”Herrens vittnesbörd är fast och gör den enfaldige vis” (Ps. 19:8), ”Herrens tal är ett rent tal, likt silver som rinner ned mot jorden, luttrat i degeln, renat sju gånger.” (Ps. 12:7) Så också här, på ifrågavarande ställe.

18

Men vi måste dock lyssna till de särskilda förvrängningar av detta bibelställe som herr W—g anför, så ytliga och vämjeliga de än är, endast för att vi så mycket klarare skall inse den värdelösa grund som baptismen bygger sina påståenden på.

Allra först anförs fritänkaren Grotius’ mening, som är att då Herren säger ”utan att man blir född av vatten och ande”, skall det betyda: ”utan att man blir född av Anden, som i likhet med vattnet renar.” Vidare åberopas Calvins yttrande: ”De bedrar sig, som tror att dopet omtalas på detta ställe, eftersom de hör vatten nämnas”. Varefter han förklarar bort vattnet från Kristi ord, i sanning lika behändigt som Grotius, och säger: ”Genom vatten och ande, det vill säga, genom Anden” (väl säger Herren uttryckligen ”genom vatten och ande” men vad hjälper det? Dessa herrar vill inte ha det så, utan genom anden allena) ”som renar och utgjuter sig över de trogna själarna och därigenom företräder vattnet.”

Vart skall nu den arme Herren Kristus ta vägen för dessa lärda uttolkare eller vrängare av Hans ord? Han må tala så tydligt Han vill, så är det dock lika fullt för dem alltid otydligt. Han må betyga så heligt och allvarligt Han någonsin vill att man icke utan ny födelse av ”vatten och ande” kan ingå i Guds rike, så låter de dock det inte gälla. Skulle inte dessa herrar förstå det bättre, att en ny födelse av vatten och ande i dopet inte kan ske? Att således alla de bedrar sig som vill låta dessa Kristi ord gälla, så som de lyder, och i all enkelhet därmed förstå dopet.

Nej! Anden, anden, anden ensam skall nu göra det, utan vatten, utan dop. Men då nu Herren Kristus dock till deras stora grämelse hävdat en ny födelse av ”vatten och ande”, så måste de med stort besvär bortförklara det förra ordet och låta enbart det senare stå. Så får de äntligen Honom att tala efter deras ljuva förstånd och höglärda drömmar!

Därefter åberopas Dr. Tholucks betänkande om dessa Kristi ord, som lyder så: ”Uttolkarna (nämligen de skrifttrogna) tänka här på Dopets Sakrament ... Men wid de Christnas dop är wattnet enbart symbol (dvs. en tom sinnebild) af den inre försiggångna och försiggående handlingen. Man kan derföre icke inse” (då man nämligen följer sitt otrogna förnuft), hwarföre Christus här lägger en sådan wigt på detta symboliska tecken?”

Till detta må vi endast genmäla att himmelens Herre utan tvivel vet vad Han talar, vad Han lägger vikt vid och varför Han gör det. Därför vore det rådligast och i sanning den högsta visdom – högre än alla otrons spetsfundigheter – att troget och i lydnad hålla sig vid Hans eviga ord, utan att förmätet vilja tyda det efter sitt eget kortsynta tycke, hit eller dit. Sanningens Ande, som är av Gud, skall då för den troende själen själv förklara sitt eget ord. Vad vi av oss själva inte kunnat begripa, det skall så i sinom tid bli klart för oss, här eller där.

Därför säger den vise Syrak2: ”En förståndig människa håller sig fast vid Guds Ord, och Guds Ord är henne visst, såsom ett klart tal.” Men då otron i sin självförgudande förmätenhet börjar mästra Gud i Hans Ord, så blir för henne även det visaste ovist och det allra klaraste oklart. Så lönar Gud dem som vågar mästra Honom; på dem fullbordas Jesajas profetia: ”Med hörande öron skall ni höra, och dock alls intet förstå, och med seende ögon skall ni se, och dock alls intet förnimma.”3

Däremot erhåller vi genom ett troget och obetingat omfattande av allt Guds Ord det rätta förståndet och den saliggörande insikten i himmelrikets hemligheter (se Matt. 13:11 och 11:25). Vi blir vissa i vårt sinne, fast grundade i sanningen, ty Herrens Ord allena gör hjärtat vist

20

så att det inte längre låter sig föras kring av allehanda lärdomsväder. Detta Ord ensamt lär oss att urskilja och undfly villfarelserna, om de också iklädde sig den mest hänförande gestalt, så som skrivet är: ”Ditt Ord gör mig förståndig; därför hatar jag alla falska vägar.” (Ps. 119:104)

Vad herr Wiberg ytterligare anför ur Winers och Olshausens utläggningar av ifrågavarande Herrens Ord (Joh. 3:5), är lika ytligt och förvänt som allt det redan anförda. Ty medan den förre betygar att vatten inte här kan betyda vatten utan ”andligt vatten” (aquæ spirituales), svävar den senare med sina lustiga drömmar högt uppe i skyarna. Därifrån hämtar han till oss den vidunderliga tolkningen att då Herren yrkar på en ny födelse av vatten och ande, så bör man förstå att ordet ’vatten’ här betyder ’själen’, ’den botfärdiga själen’!

Vem i all världen har väl någonsin hört en mera befängd och orimligare uttolkning? Vilka löjligheter och galenskaper skulle det inte leda till om man på sådant sätt började tyda människors ord: att man förstod dem helt annorlunda än de lyder – så att t.ex. någon talade om vatten men därmed förstod själen, eller tvärtom, med själen förstod vatten o.s.v.? Så tolkar eller förvänder den lärde Olshausen här Kristi ord ”av vatten” och hävdar: ”Man kunde derföre, utan att tanken derigenom skulle ändras (?!), säga: Af själen och Andan” och vidare: ”Af watten antyder blott, att det ej är själen endast såsom sådan, utan den botfärdiga själen, i hwilken nya födelsen kan ega rum.” Men att på detta sätt förfalska Guds heliga, klara Ord efter sina egna hugskott, bevisar den största lättsinnighet – om också lärdomen var aldrig så stor – och är en större synd, mera värd sitt straff än världen någonsin kan begripa. Ty det

himmelska Majestätet låter inte någon ostraffat så leka med sitt Gudomliga Ord, liksom vore det talat av en dåre.

Därför må herrar kommentatorer se sig väl för och inte så hejdlöst svärma bort från Guds Ords

21

klara lydelse hän till sina egna drömmar – om de annars vill undvika den domen, som inte torde vara talad i vädret: ”Herren skall icke låta den bli ostraffad, som missbrukar Hans namn.”

Men vad har nu kunnat beveka herr Wiberg att i sin baptistbok med bifall införa dessa och dylika uppenbara förfalskningar av Herrens ord i Joh. 3:5? Vad annat än det, att han utan tvivel i dessa förfalskningar igenkänt samma ande som fostrat och när baptismen. Ty detta är just den ande, lögnens ande, som ända från begynnelsen vantolkat och förfalskat Guds ord, dock under ett helt fromt och intagande sken. Ja, det är samma ande, som visat sig vara den mest avgjorda fienden till och förfalskaren av Kristi heliga sakrament. Denna djupa, andliga frändskap mellan baptismen och de ovan åberopade Bibeltolkarna, fastän några av dem hör till den lutherska kyrkans yttre gemenskap, har nu föranlett herr W—g att med välbehag upprepa deras tydningar. Det gör han gärna, då han väl märkte deras med baptismen överensstämmande strävan att förflyktiga hela innehållet i Guds sakrament. Ty alla dessa utläggningar går ju tydligen ut på att – i överensstämmelse med baptismen och i enlighet med allt köttsligt förnuft – förklara bort den nya födelsen från dopet. Så förvandlar man det, så vitt det på dem beror, till en tom symbol, till idel vattenbad.

Men herr W. går vidare till att med några filologiska funderingar stöda de anförda vantolkningarna av Joh. 3:5. Han känner utan tvivel att tolkningarna i sig själva är haltande och svävar i luften. Han yttrar därför (s. 204): ”Till stöd för den förklaring af wår text, enligt hwilken ordet watten icke bör tagas i sin egentliga betydelse, utan i en förblommerad eller sinnebildlig, kunna följande grunder anföras: Först har det Grekiska ordet ”kaj,” som på wårt ställe sammanbinder orden ”watten – Andan#, och bör wanligen öfwersättes med: ”och”

22

icke blott denna betydelse, utan betyder äfwen ofta: också, nemligen m. m. Wårt ställe kan derföre äfwen sålunda öfwersättas: ’Af watten, nemligen af Andan’.”

Vi svarar: Att det grekiska ordet kaj egentligen betyder detsamma som det svenska ordet och är väl bekant för alla som äger den ringaste skolkunskap i det grekiska språket. Men att det,

liksom även svenskans och, då detta skrives ock, kan i vissa ordställningar betyda ”också, nämligen” osv., det är en sak som helt och hållet måste bero på meningens sammanhang.

I Joh. 3:5 medger den klara ordalydelsen och sammanhanget inte på minsta sätt en sådan tolkning: ”Av vatten, nämligen av Anden.” Ty om Herren Kristus – så som baptisterna och deras själsfränder föreger – hade velat säga, att den nya födelsen bör ske endast av ”Anden” och inte av ”vattnet och Anden” (förenade i det heliga Dopet), så hade Han, som vill tala tydligt och bli förstådd, också av de enklaste människor, omöjligt kunnat nämna vattnet då Han inte avser vatten utan enbart Ande.

Därför kan ingen förståndig människa, utan att uppsåtligt förvränga den tydliga meningen, påstå att Kristi ord ”utan att man blir född av vatten och Ande” skulle betyda ”inte av vatten, utan enbart av Ande” eller ”av vatten, nämligen av Ande”, vilket ju är detsamma.

Ja, detta är ett dylikt uppenbart ordvrängande som då de reformerta och baptisterna med dem, förfalskar och förvränger även den Heliga Nattvardens instiftelseord. Herren säger också där tydligt och klart: ”Detta är min lekamen.” Men det behagar dessa högtsvävande och svärmande andar att inte anse den heliga nattvarden för annat än en åminnelsemåltid, där brödet och vinet endast symboliskt betecknar men – efter deras mening – inte alls meddelar Kristi sanna lekamen och blod. Då får Herrens ord lov att rätta sig därefter! ”Detta är min lekamen” skall då förstås: ”detta bety-

23

der, men är inte, min lekamen.” Eller om de också äntligen, med den spetsfundige Calvin, medger Kristi lekamens och blods ätande och drickande i nattvarden, så skall det ske blott andligen, genom tron, inte sakramentalt ”i, med och under brödet och vinet” av både värdiga och ovärdiga gäster.

När Herren Kristus av gudomlig barmhärtighet och kärlek vill med sin heliga, sanna lekaamen och blod nära och styrka sin kyrka i altarets sakrament, så vill dessa svärmeandar där inte veta av annat än naturligt bröd och vin. De antar endast ett andligt njutande av Kristus, vilket sker med tron, lika så väl utanför som i nattvarden. Och när samme högtlovade Herren vill i Nya testamentets förra sakrament, dopet, genom vatten och ande pånyttföda och främst införliva sin troende kyrka, sin dyrköpta brud. Detta vill Han göra för att vi i sanning skall vara ”lemmar av Hans kropp, av Hans kött och av Hans ben” (Ef. 5:30) – men då är de alltför andliga för att vilja antaga en sådan ny födelse och gemenskap. Därför måste dopet för dem vara endast en symbolisk ceremoni, ett vattenbad, som avbildar eller på sin höjd på ett utvärtes, synligt sätt bekräftar vad de också utan Herrens dop lika fullständigt anser sig äga

genom sin förmenta tro och anda allena. De kan således aldrig medge dopets nödvändighet till saligheten, lika litet som de vill medge att just där en verklig nyfödelse ”av vatten och Ande” äger rum. Alltså kan de inte heller antaga eller tro vad Jesus Kristus i Joh. 3 uttryckligen och på det allvarligaste betygat om nödvändigheten av en ny födelse, som skall ske ”av vatten och Ande”.

Nej, här måste de, liksom i läran om nattvarden, vantolka Hans tydliga ord – så att ”och” blir ”nämligen” och ”vatten” blir ”Ande eller själ”, vad som helst, blott icke vatten. Så förvänder de Herrens heliga Ord efter sitt eget behag, till en förtäckt mening.

24

Men herr Wiberg är själv oviss och inte ense med sig själv hur han säkrast skall komma ifrån Kristi klara ord i Joh. 3:5. Därför, fastän han först – till synes på fullt allvar – omfattat de av honom åberopade lärda men otrogna uttolkarnas ”förtäckta mening”, så betygar han litet senare: ”Wi älske dock för wår del, att låta watten här ’betyda egentligt och werkligt watten, samt hänwisa på det heliga dopet.”

Allt han anfört har således inte hållits för sanning ens av författaren själv eller för (vilket här är detsamma) en rätt uttolkning av ifrågavarande bibelställe. Han har åberopat de lärda herrarnas ”förtäckta mening” endast som ett förspel, för att härmed förvirra den enkla läsaren och förvända hans tro. Han vill visa denne läsare hur man helt lätt och behändigt med dessa herrars hjälp kan vränga och vrida Guds Ord som en vaxnäsa.

Efter detta förspel kommer han först nu riktigt fram med sin egen mening, vilken han ikläder att fagert, kristligt sken. Utan tvivel är hans avsikt att därmed endast så mycket säkrare förvilla dem som inte låter sig förvillas av den ”förtäckta meningen”. Ty nu vill han synas bibeltrogen, vill taga orden alldeles som de lyder – han vill låta ”och” vara ”och”, ”vatten” betyda ”vatten”, samt låter således ifrågavarande Herrens Ord syfta på dopet.

Månne han då ens nu menar allvar och med detta medgivande lydigt vill underkasta sig Ordets gudomliga auktoritet? Långt därifrån! Och om så hade varit fallet: vartill hade väl hela förspelet då tjänat? Ja, hur skulle herr W. då kunna ens ett ögonblick längre dväljas i baptismens läger?

Nej, detta skenfagra medgivande var, käre läsare, endast en krigslist för att därmed fånga dig och dem som möjligen inte vill låta sig snärjas med mindre. Och därvid förbehåller han sig dock en fri återgång till den ”förtäckta” tolkningen, för den händelse att han inte kunde slå sig igenom eller vinna nämnda syfte med denna sin föregivna egen mening (s. 205).

Men låt oss

25

höra hans ord: "Äfwen om man således fattar ordet hydor (watten) i sin egentliga betydelse af werkligt watten och tyder det uppå dopet, så kan wårt ställe dock så förklaras, att det icke strider emot andra tydligare” (är detta inte tydligt?) ”Skriftens språk, samt hela andan af Christi” (det vill säga, baptismens) ”lära. Låtom oss derföre antaga, att hydor här betyder egentligt watten samt hänsyftar uppå dopet i watten: hwad följer wäl däraf?”

Jo, därav följer allra först (svarar vi) att den nya födelsen sker icke blott av Anden (såsom baptisterna och många med dem menar) utan av ”vatten och Ande”, bägge förenade i det heliga Dopet, som därför med rätta heter och är ”den nya födelsens bad i den Helige Ande” (Tit. 3:5).

Men ”vad Gud har sammanfogat, det skall människan inte åtskilja”. Har nu Guds ende Son i Joh. 3:5, enligt herr Wibergs eget medgivande, sammanfogat vattnet och Anden i dopet till den nya födelsens saliggörande verk, så tillkommer det sannerligen inte någon människa – om också den lärdaste och frommaste – att med avseende på den nya födelsen åtskilja dessa två. Inte ens om hon förmätet skulle hävda att den nya födelsen lika så väl kunde ske vattnet och dopet förutan, genom Anden allena.

Här gäller alla förnuftsinkast och alla människomeningar alls ingenting. När himmelens Herre själv talar, så må hela världen tiga och tillstoppa sin mun inför Honom! När Han hävdar en ny födelse ”av vatten och Ande” som nödvändiga för inträdet i Hans rike, så får vi lov – om vi vill det eller inte – att låta det Ordet gälla och stå, så som i själva verket talat av himlen. Pånyttfödda måste vi bli, annars får vi sannerligen inte se Guds rike (Joh. 3<.3), och just det heliga dopet är för oss det nödvändiga nådemedlet för denna nya födelse (Joh. 3:5).

Hade Han velat ge oss något annat medel till ny födelse, så hade Han inte så uttryckligen och allvarligt anbefallt just detta. Vid Hans Ord och instiftelse måste vi hålla oss, utan alla invändningar, utan att

26

efter vårt eget tycke välja oss några andra medel eller vägar. Han allena som är Gud Allsmäktig, kan väl i nödfall då Hans kärlek begär sådant, finna på andra medel och vägar. Men oss tillkommer det ovillkorligen att lydigt och troget hålla oss endast till de nådemedel som Han själv instiftat för oss till saligheten oh till den väg som Han för oss uttryckligen anvisat i sitt heliga Ord.

Om vi visar bort från Hans ord hit eller dit och för oss själva tänker ut andra vägar till saligheten och livet, så famlar vi i mörkret, snärjs i villfarelsen och faller i det eviga fördärvet. Men baptisterna vill inte så ta sitt förnuft till fånga under Guds Ord lydnad, inte heller vill de låta Hans sakrament gälla som för oss nödvändiga salighetsmedel.

Därför, fastän herr W—g medger att Herren i Joh. 3:5 talar om en ny födelse som sker i dopet, så medger han ändå inte att dopet är ett nödvändigt medel till denna nya födelse: ”Dopet är icke något nödwändigt medel till nya födelsen”, säger han uttryckligen i början av s. 221.

Vi hör väl att herr W. säger så men därmed kan vi inte låta oss avvisas. Vi har en annan Herre, vars ord vi vill hålla himmelshögt över och mot allt som människor påstår. Ty Han är ”sann Gud, född av Fadern i evighet”, och liksom Han är av Fadern och Fadern i Honom, så är också orden Han talar inte endast hans utan också faderns, som sänt Honom och som är i Honom (Joh. 14:10 och 8:26).

När nu denne Herre heligt och högt betygar: ”Sannerligen, sannerligen säger jag dig: om någon inte blir född av vatten och Ande, kan han icke ingå i Guds rike” och då vi vet och då det även medges av motparten, att vattnet och Anden här avser det Heliga Dopet, på grund av Kristi instiftelse, då kan vi omöjligen medge ”att Dopet icke är något nödwändigt medel till denna nya födelse.”

Nej, tvärtom måste vi på det

27

allra mest avgjorda sätt förkasta ett sådant påstående som grundfalskt och som snörrätt stridande mot Herrens heliga, klara Ord. Och med fullkomlig rätt må vi här på vår motpart tillämpa hans egna ord: ”denna tolkning af wårt ställe”, Joh. 3:5 (nämligen att dopet inte skulle vara något nödvändigt medel till den nya födelsen), ”skulle bringa Herran Christum och den Heliga Anda i bestämd motsägelse mot Sig sjelf, och wara på det högsta förnärmande för Guds ära4.” Med dessa ord har herr Wiberg i sanning fällt domen över sitt eget och hela baptismens nyss anförda, mot Herrens Ord stridande påstående.

Men vi vill gå till grunden och undersöka vad vår motpart egentligen har i sinnet då han den ena gången medger att Herren i Joh. 3:5 syftar på dopet – och att således en ny födelse sker i dopet – och den andra gången åter påstår att ”dopet icke är något nödwändigt medel till denna nya födelse.”

Ovedersägligen ligger denna mening förborgad under detta: att den nya födelsen i allmänhet kan ske såväl utanför dopet som i detsamma. Och att vi häri rätt fattat herr Wibergs verkliga mening, ådagalägger han själv med klara ord, så han (s. 221 genom några ur deras väsentliga överensstämmelse med Joh. 3:5 och från deras innersta samband med dopet, lösryckta Skriftens språk) försöker bevisa att ”menniskan kan warda pånyttfödd äfwen förutan Dopet” och ”att man genom tron allena blifwer pånyttfödd.”

Också vi medger väl, med hela den lutherska kyrkan, att Gud i sin kärlek och allmakt visserligen förmår, när Han så vill, verka den nya födelsen även utan dopets sakrament (så som t.ex. hos rövaren på korset). Men detta hör endast till undantagen och inte till ordningen för Hans nådes-

28

hushållning i Nya testamentets församling. Men det är en straffvärd förmätenhet om vi vill utgrunda och bestämma vad Herren Gud i sitt fördolda majestät möjlige