Kapitel 6

6.

89

I motsats till baptismens falska andlighet framhålls sakramentens, särskilt dopets, särskilda verkan och syfte för våra kroppar, med bevisning ur det apostoliska ordet i Kol. 2 och Rom. 6.

I båda sakramenten ser vi jordiska ting genom vilka gudomliga gåvor ges oss. Om nu dessa gåvor var enbart andliga (så som t.ex. syndernas förlåtelse, rättfärdighet, liv, frid och fröjd i den Helige Ande osv.), så fanns det ju ingen väsentlig skillnad mellan sakramentens specifika verkan och Guds Andes nådeverk genom Ordet. Baptismen

90

upphäver också i själva verket all åtskillnad mellan dem. Baptismen lär inte att sakramenten medför eller verkar något annat än vad Guds Ande även annars, utanför dem, verkar genom sitt blotta ord. Vi har redan sett att den därmed och just på detta sätt upphäver sakramentens själva väsen och tillintetgör deras saliggörande nödvändighet.

Men som människan består inte endast av ande (själ) utan av ande och kropp tillika, så har också dessa Guds nådemedel vart för sig sin särskilda, därefter lämpade bestämmelse. Ordet, såsom rent andligt, hör också närmast anden (själen) till. Dopet och nattvarden däremot, såsom meddelande det himmelska under och i synliga, jordiska ting, syftar närmast och främst på vår jordiska beståndsdel, kroppen, samt därnäst eller i sammanhang därmed på själen.

Denna åtskillnad mellan Ordets och sakramentens särskilda bestämmelse framhöll även Dr. Luther under sin kamp för den sanna nattvardsläran. Det sker tydligast i hans skrift ”Att dessa Kristi ord: detta är min lekamen m. m. ännu sår fast, mot svärmeandarna”, utgiven år 1527.1 Där yttrar han bland annat följande:

– ”Munnen äter Kristi lekamen på lekamligt sätt – men hjärtat fattar Ordet i tron, och äter så andligen detsamma som munnen äter.”

– ”Kristi lekamen må nu antingen lekamligen eller andligen ätas, så är denna lekamen ett och detsamma andliga kött, en och samma oförgängliga spis, som i nattvarden ätes med munnen lekamligen och med hjärtat andligen, enligt Kristi egen instiftelse eller också (utanför nattvarden) endast med hjärtat, andligen

91

genom tron på Ordet, såsom Han lär i Joh. 6:35. – Antingen den nu går i munnen eller i hjärtat, så är det en och samma lekamen.”

– ”Då nu uppståndelsen från de döda och hoppet om evigt liv också tillhör den arma masksäcken, vår kropp, så måste också den bli andlig och allt vad köttsligt (orent) är i den måste smältas bort ohc förtäras. Men det åstadkommer denna andliga föda, när den ätes kroppsligen: den smälter och förvandlar det syndiga köttet så att också det må bli andligt, det är, evigt levande och saligt, så som Paulus säger i 1 Kor. 15:44, att det skall uppstå en andlig kropp.”

Och detta Dr. Luthers påvisande av sakramentens särskilda bestämmelse för vår kroppsliga del, eftersom de trognas kropp också skall bli andlig, förklarad, har av vår tids främsta och trognast lutherskt kyrkliga teologer inte endast godtagits utan också erkänts som den sannaste och djupaste uppfattningen av sakramentsläran.2 När därför också vi här hävdar att sakramenten står i det närmaste förhållande till vår kropp, syftande också på dess tillkommande härlighet, så framkommer vi ingalunda med någon nyhet. Det är en sanning som av Kristi troende kyrka i alla tider erkänts (om också inte alltid lika klart fattats) och som står fast grundad i det gudomliga ordet, som vi väl snart skall få se.

Till en början erinrar vi om att Kristus, människosonen, ”den andra Adam”, sitter på Gud Faderns högra sida, inte endast som en ande, utan också i en förklarad människokropp.

92

Det är alla Hans trognas bestämmelse att bli förklarade till Hans avbild, att komma till den likhet med den himmelska Adam, så som de här har burit likhet med den jordiska (1 Kor. 15:49). Det är så uppenbart att vår gemenskap med Kristus, för att den skall vara fullständig och inte endast blott halv eller ensidig, måste omfatta också vår kropp. Så försätts den i ett organiskt livssamband med vårt förklarade huvuds, Jesu Kristi, kropp.

Aposteln säger ju tydligt (1 Kor. 15) att vi inte endast skall uppstå med en andlig kropp utan också att denna kropp skall härstamma från den andre Adam, alldeles som den jordiska kropp vi nu bär härstammar ur den förste Adams kropp.

Här uppstår nu alltså denna fråga: var och när uppkommer allra först denna kroppsliga gemenskap mellan Kristus och dem som tillhör honom? På vilket sätt och genom vilket medel åstadkoms den här? Ty om vi i det tillkommande livet skall uppstå i Frälsarens likhet, så måste ju utan tvivel grunden eller fröet till denna förklarade natur redan här bli nedlagd i oss, som aposteln (1 Kor. 15:37) genom liknelsen om sädeskornet tydligt antyder.

Meningen i det anförda stället är nämligen denna: liksom sädeskornet måste dö i jorden, för att den däri inneslutna grodden skall kunna utveckla sig, så måste också vår jordiska kropp förmultna i jordens sköte för att den däri inneslutna grodden till en ”andlig kropp” (v. 44) skall kunna framgå ur den. Men nu utgör de heliga sakramenten just de av Gud förordnade medlen till att redan här i dödligheten göra oss delaktiga av Kristi kropp och till att på så sätt redan här i oss inlägga grodden eller fröet till den tillkommande uppståndelsekroppen.

Härvid bör dock märkas att såframt sakramenten skall ha denna av Gud åsyftade och i deras väsen grundade verkan, måste de med tron mottagas och brukas (såsom ovan hävdats). Så får själen i tron på Ordet

93

densamme Kristus, andligen, som genom sakramenten meddelar sig också kroppsligen åt oss. Ty utan tron ges ingen saliggörande gemenskap med Frälsaren.

Efter att så på förhand i korthet ha antytt detta, går vi nu vidare till att med särskilt avseende på dopet ur den Heliga Skrift närmare utveckla och bevisa det ovan antydda.

A) Och allra först tar vi apostelns ord i Kol. 2.11f. i övervägande, betraktade i deras hela och fullständiga sammanhang. Ty just detta bibelställe utreder klart och tydligt dopets sanna väsen.

Nu varnar aposteln församlingen i Kolossai (kap. 2:4, 8) för villolärare som förförde själarna från den enkla tron på Kristus genom en falsk och köttslig visdom. Aposteln betygar därför först (1:15) att Kristus och ingen annan ”är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat”, att ”i Honom bor Gudomens hela fullhet kroppsligen” (2:9).

Därefter – eftersom villolärarna yrkade på omskärelse – visar han vari den rätta omskärelsen består, nämligen inte i köttets yttre omskärelse, som dessa så ivrigt hävdade, utan i den sanna omskärelsen som inte verkställs med händer utan genom syndakroppens avläggande i Kristus.

Och i Honom, betygar aposteln, är kolosserna redan omskurna och de behöver alltså inte fara efter någon annan omskärelse. ”I vilken också ni är omskurna” osv. säger han (2:11) ”med Kristi omskärelse”, nämligen så: ”att ni med Honom är begravda genom dopet.” osv. (v. 12).

Nu visas oemotsägligt genom dessa apostelns ord att en verklig gemenskap mellan Kristus och Hans församling inträder genom dopet. Ty sedan aposteln i v. 11 betygat att kolosserna var i sanning omskurna, såtillvida som de var i Kristus, visar han strax därefter (v. 12) att de verkligen var i Honom, eftersom de i dopet hade blivit be-

94

gravna med Honom och även med Honom uppstått genom tron. Redan härav står det alltså klart att varken mottagandet av några gåvor eller enbart en bekräftelse som utgör det väsentliga i dopet. Än mindre är det någon sinnebild eller en betydelselös ceremoni utan huvudsaken är den, att vi genom dopet skall komma i ett sådant tillstånd att vi är ”i Kristus”.

Men i vilken mening? Ty detta att vara i Kristus (ἔν Χριστῷ εἶναι) låter ännu tänka sig på olika sätt. Man kunde ju vilja tyda även det i en bildlig mening och hålla det för en yttre delaktighet av Kristus, som ett upptagande i Hans församling, som då liknelsevis skulle heta Hans kropp. Eller också kunde man med detta förstå en verklig gemenskap med Kristus, dock endast så att denna gemenskap uppkommer endast i själens innersta, genom vår andes beröring med Kristi ande. En sådan tydning av dopet kan nog kalvinismen och den finare baptismen också medge.3

Men om vi ännu närmare betraktar ifrågavarande ställe, i hela dess vidd och sammanhang, så finner vi det tydligt utsagt. Den genom dopet förmedlade gemenskapen med Kristus som det här är fråga om syftar inte egentligen på det inre medvetandet. Ja, den är inte ens i främsta rummet en sådan andlig gemenskap, som lika väl uppkommer utan dop genom tron på Ordet. Aposteln säger ju uttryckligen att vi just i dopet är tillsammans med Kristus döda och uppståndna.

95

Men nu är Kristus som sann människa kroppsligen för oss död och åter på tredje dagen kroppsligen uppstånden från de döda; alltså måste också vårt döende och uppstående med

Honom ske inte endast andlige genom tron utan också kroppsligen. Så är ju också Kristus i en sann, mänsklig kropp död och uppstånden.

Nu kunde någon tänka att detta de trognas kroppsliga döende och uppstående med Kristus skulle ske först i den naturliga döden och på den yttersta dagen, så som det också i sanning först då når sin fullbordan. Men vår kropps döende och uppstående med Kristus måste börjas och (så att säga) grundläggas redan här, om det skall nå sin saliga fullbordan där. Aposteln säger bestämt (Kol. 2:12) att vi i dopet redan är begravda med Kristus och även uppståndna med Honom där.4

Väl kan det för ingen del vara apostelns mening att vår syndakropp i dopet redan skulle vara fullständigt död, eller att den nya människans uppståndelse med Kristus redan skulle vara helt och hållet fullbordad. Ett sådant antagande skulle inte strida mindre mot all kristen erfarenhet än mot apostelns egen tydliga förklaring. I sådant fall skulle ju en kristen människa redan vara fullkomlig i dopet, så som hon i sanning skall bli först på den yttersta dagen. Då skulle inte heller några förmaningar behövas till fortgående dödande av syndakroppen och korsfästande av den gamla människan. Hon skulle inte behöva ständigt fara efter det som är ovantill – en förmaning, som aposteln dock titt och ofta inskärper: se Kol. 3:1, 2, 5, 9, 10; Rom. 6:2, 6, 11—14 m.fl. Dessa behöver vi alla i hög grad.

96

När därför aposteln säger att vi redan i dopet är med Kristus både döda och uppståndna, kan alltså hans mening endast vara denna: att vi där blivit med Kristi kropp i sanning förenade. Den har för våra synders skull en gång dött och för vår rättfärdighets skull uppväckts (Rom. 4:255 samt på den yttersta dagen renad och förklarad uppstår till evigt liv.

Men till en början och till en grund för allt detta, principiellt, är vi redan här genom det heliga dopet döda och uppståndna med Kristus. Så säger oss aposteln (Kol. 2:12) med tilläggande av de viktiga orden ”genom tron”. Vår syndiga och dödliga kropp försänktes eller inplantades genom dopet i Kristi för oss både döda och uppståndna kropp. Till följd därav säges också vi vara döda och uppståndna med Honom, i vilken hela gudomens fullhet bor kroppsligen.

Så måste också vår själ genom tron på Guds Ord ta emot och tillägna sig denna Kristi död och uppståndelse, som en gång skett till försoning av våra synder och till vår rättfärdighet, och i

vars verkliga gemenskap vi inträtt i dopet. Ingendera, varken dopet eller tron, får utebli om vår gemenskap med Kristus skall vara sådan som aposteln här beskriver den i Kol. 2:12.6

Ty liksom i den Heliga Natt-

97

varden Kristi sanna kött och blod verkligen med munnen mottages kroppsligen, under bröd och vin, och dock därtill också bör mottagas och tillägnas i hjärtat, genom tron på instiftelsens ord (”för er utgiven” osv. ”till syndernas förlåtelse”), om detta sakrament skall lända oss till verklig salighet, så förhåller det sig också här med det Heliga dopets sakrament.

Väl förblir sakramentets väsen i vart fall oförändrat det samma i sig självt men till salighet länder det endast dem ”brukar det rätt och i tro”.

Men fastän nu, som ofta nämnts, endast den troende brukar sakramenten till sin salighet och dessa tvärtom utan tron inte alls kan lända någon till salighet – så följer dock därav för ingen del det som kalvinisterna och baptisterna vill. De hävdar nämligen att det kristna livet i sig självt skulle vara lika fullständigt också utan sakramenten.

Ty fastän, för att först tala om Herrens nattvard, det sakramenterliga ätandet och drickandet inte är till någon nytta utan tron eller det andliga ätandet och drickandet, så finns det dock just för den sanna tron ett likaså verkligt och djupt behov som också obestridligen hör till Nya testamentets salighetsinrättning (ekonomi). Det är att också sakramenterligt åtnjuta Jesu Kristi sanna kropp och blod för att därigenom inte endast andligen utan också kroppsligt och till väsendet förenas med Honom. Så är Han, Herren, också själv inte endast ande utan därtill kött och blod i en förklarad och dock verklig mänsklig lekamen.

Men vi har tidigare tydligt visat att samma Kristi kropp och blod som i nattvarden ges oss att äta och dricka under bröd och vin också i Dopets vatten är närvarande lika sannfärdigt och på ett sakramenterligt sätt, i kraft av instiftelsens ord. Detta eftersom vi blir döpta

98

inte endast i Faderns och den Helige Andes utan även i Sonens namn. Han är sann Gud och sann människa ”med förnuftig själ och mänsklig kropp” och är i hela sitt gudamänskliga

väsen där, i dopet, inte endast i allmänhet och överallt, utan närvarande på ett särskilt och synnerligt sätt.

Och så behöver nu tron, som väl äger och omfattar hela Kristus, dock också kroppsligen bespisas med Kristi sanna kött och blod i altarets sakrament. Herren själv betygar ju allvarligt: ”Om ni inte äter människosonens kött och dricker Hans blod, så har ni inte liv i er.” (Joh. 6:53). Så behöver varje kristtrogen människa, fastän hon andligen iklär och tillägnar sig Kristus, ändå därtill också kroppsligen bli inplantad i och iklädd Honom för att med Honom så, inte endast andligen, utan också kroppsligen dö och uppstå till evigt liv.

Men detta iklädande sker nu, på grund av Kristi instiftelse och enligt apostelns klara vittnesbörd, i det heliga dopet. Därför kan detta aldrig utan synd och hädelse mot Nya testamentets hela nådeshushållning anses för ett ”icke nödvändigt salighetsmedel”.

Trons andliga tillägnande av den för oss döda och uppståndna Frälsaren måste också ha sin kroppsliga motsvarighet (sin, så att säga, konkreta basis) i det sakramenterliga iklädandet av Kristi kropp. Detta sker i dopet, där vi blir begravna med Kristus och uppståndna med Honom. Liksom åter tvärtom denna i dopet ingångna, sakramenterligt kroppsliga gemenskap med Frälsaren också nödvändigt måste tros, genom den Helige Andes upplysning, och nu på detta sätt hela Kristus, gudamänniskan, både andligen och kroppsligen tillika iklädes oss.

Detta allt syftar aposteln på (Kol. 2:12) då han säger till kolosserna att de i dopet är begravna och uppståndna med Kristus, genom tron. Han säger inte enbart ”genom tron”, utan han säger allra först ”i dopet” (εν τω βαπτισματι).

99

Han säger inte här att vi erhållit endast en genom Ordet meddelad kunskap om Kristi död och uppståndelse. Inte heller en endast andlig insikt i dess saliggörande verkan, inte heller att vi endast genom tron blivit delaktiga av denna, inte heller att vi genom Andens inre vittnesbörd fått en visshet och försäkran om den genom tron oss tillfallna saligheten. Nej, här säger han inte endast detta, då han talar om dopets särskilda, egenartade verkan, utan han säger uttryckligen: ”Ni är nu begravna och uppståndna med Kristus i dopet.”

Allt det hör oemotsägligt till trons andliga liv i Kristus men dopet verkar ännu något särskilt därutöver, som alltså utgör dess säregna verkan: dopet gör att vi blir begravda och uppståndna med Kristus.

Men nu kan detta döende och uppstående med Kristus i den här åsyftade sakramenterliga betydelsen åstadkomma eller förverkligas endast på ett sätt. Det är att vår kropp inträder i en

”organisk” förbindelse med, som en lem i, Jesu Kristi för oss döda och uppståndna kropp. Detta sker i sanning, efter apostelns ord, i dopet.

Av det hittills anförda står det alltså klart och visst att den i dopet uppkomna gemenskapen med Kristus närmast och egentligast är en (”somatisk”) kroppslig gemenskap. Det sker så att vår kropp genom och i detta sakrament inplantas i Kristi kropp, vilket genom flera andra bibelställen (utom det nu betraktade) ytterligare bekräftas.

B) Samma innehåll som Kol. 2:12 har i huvudsak apostelns välbekanta framställning i Rom. 6:3f. som tillika utfyller och förklarar det först anförda stället. I båda dessa bibelställen utgår aposteln från påståendet att vi, till följd av vårt dop, inte först i framtiden skall dö och uppstå med Kristus utan att vi i dopet redan är döda, begravna och uppståndna med Honom. Detta eftersom dopet här försatt oss i ett sådant väsensförhållande

100

till Kristus, att Hans död och uppståndelse till följd av det har blivit vår.

I Rom. 6 är apostelns tankegång följande: Hur skulle vi ännu framgent kunna vilja leva i synden – vi som ju redan har dött från den, då vi genom dopet blev med Kristus begravna i döden? I Kol. 2 åter nämner han i v.12 samma verkliga händelse: att vi i dopet blivit med Kristus begravna, och härav gör han sedan i v. 20 en så beskaffad slutledning:

Eftersom ni nu är döda med Kristus och på detta sätt fria från världens ABC-läror7 (varmed enligt Gal. 4:1—5 menas lagen), varför låter ni er nu påläggas nya lagar, liksom levde ni ännu i världen? Och i Gal. 3:1 syftar aposteln på samma sätt på den i v. 12 omnämnda, i dopet verkade, uppståndelsen med Kristus. På denna grund förmanar han: ”Om ni nu är uppståndna med Kristus, så sök efter det som är ovantill, där Kristus sitter på Guds Faderns högra hand” osv.

Låt oss nu närmare betrakta apostelns ord i Rom. 6:3—5, där han yttrar: ”Vi är döpta till Kristi död”, ”vi är begravna med Honom, genom dopet till döden” samt ”vi blir också med honom inplantade till en lika död”. Såframt man inte vill göra våld på apostelns klara ord, måste allra först medges att alla dessa uttryck omöjligen kan beteckna ett endast figurligt, liknelsevis så kallat med-döende.

Börjar inte aposteln detta sitt andragande med det väldiga utropet (v. 2): ”Vi, som är döda från synden, hur skulle vi ännu vilja leva i den? Och således stöder han sin för-

101

maning till syndens bekämpande på den verkliga omständigheten att de kristna redan är döda från synden. Men detta sitt underbara påstående grundar han nu på den sanningen (v. 3) ”att alla vi som är döpta till Kristus Jesus, vi är döpta till Hans död”, eller mera ordagrant: nedsänkta i Hans död.

Ännu tydligare är de följande orden (v. 4): ”Vi är begravna med Honom, genom dopet, i döden.” Ty om än det nyss sagda (att vi är döpta eller nedsänkta i Hans död) möjligen kunde ge rum för den tydningen att vi blivit döpta endast till delaktighet av frukterna av Hans död, och således inte egentligt nedsänkta i Hans död, så lämpar sig däremot alls inte en sådan tydning för dessa ord: ”Vi är med dopet med Kristus begravna i döden”.

Här kan mening uppenbarligen inte var a den att vi genom dopet endast gjorts delaktiga av frukterna av Hans död. Här måste förstås ännu mer: att också vi själva är med Honom, genom dopet, begravna i döden, så att också vi är döda med Honom. Och just detta uttalar aposteln ännu klarare i följande vers (5). Där säger han uttryckligen om oss: ”samt med Honom (Kristus) inplantade (sammanvuxna, σύμφυτοι) till en lika död.”

Men för att vi nu slutligen måtte veta i vilken mening det om ännu levande människor kunde sägas att de alla redan är döda och begravna, tillägger aposteln (v. 6): att ”vår gamla människa är korsfäst med Kristus, för att syndakroppen skall bli om intet.”

Summan av dopets verkan blir alltså, på grunda av apostelns anförda ord, denna: att vi, genom dopet, inträder i en sådan personlig livsgemenskap med den för oss engång döda och uppståndna. Vidare att vi inte endast genom tron nu kan tillägna oss de saliggörande frukterna av Hans död och uppståndelse, utan också att Hans död i dopet blev vår gamla människas död och Hans uppståndelse

102

vår nya människas liv. Med ett ord: också vi är, genom dopet, döda och uppståndna med Kristus.

Att vi så genom dopet blir verkligen inplanterade i Kristi död och uppståndelse, framställer också Dr. Luther i sin utläggning över Rom. 6:5 på följande sätt:

”Vad aposteln (v. 3 och 4) kallat att vara döpt till Kristus och begraven med Honom osv., det kallar han här (v. 6) att med Honom vara inplanterad till en lika död: Binder och fogar alltså Kristi död och vår uppståndelse samt vårt dop samman, för att man inte skall hålla det för ett tomt tecken, såsom vederdöparna hädiskt föreger; utan däri ligger kraften av både Kristi död och uppståndelse. Till den delen, säger han, är vi med honom inplanterade, det är, så införlivade (i dopet) att Han är kraftig i oss och Hans död verkar i oss. Ty genom dopet tillägnar och ger Han oss kraften av sin både död och uppståndelse. Dessa två stycken sker till den ändan, att i oss båda skall följa, döden och livet.”

”Men ett sådant liv kan och skall inte vara ett syndens liv, eftersom synden tidigare är dödad i oss (genom dopet) och vi har dött med den.”

”Så heter det nu att vi är inplanterade i Kristus eller förenade med Honom och liksom blivit ett bröd: och att även frukten och följden därav måtte finnas hos oss, sedan vi är döpta till honom.”8

Nu frågas slutligen om aposteln i Rom. 6:5, 8 och 11 behandlar antingen endast den andliga, i detta liv skeende uppståndelsen, eller också den kroppsliga, som sker i det tillkommande livet. Av allt det anförda står det klart att bägge dessa omständigheter står i ett nödvändigt inbördes sammanhang och att de inte alls kan skiljas åt. Den personliga livsgemenskapen med Herren, i vilken vi inträder genom dopet, ut-

103

gör grunden för vardera (för den andliga och den kroppsliga uppståndelsen). Vi får i dopet, genom tron inte endast ett nytt andligt liv till själen och kraft till ett nytt leverne, utan det meddelar också till kroppen grundämnet (elementen) till hans slutliga, kroppsliga uppståndelse.

”Inte endast själens utan också kroppens nya andliga liv börjar i dopet” (yttrar Dr. Luther) ”och fullbordas i uppståndelsen. För Gud är den (kroppen) redan andlig men helt och hållet först då.”

”Det skall bli en andlig kropp och ändå densamma som förut funnits och levt ett naturligt liv.”

”Också kroppen måste bli ande (1 Kor. 15:44—46) eller leva andligen, så som vi nu redan börjat genom dopet; i kraft av vilket vi lever andligen till själen och Gud även anser och

knar kroppen som andlig – med det undantaget, att den så måste ta avsked från detta timliga liv för att den må bli helt ny och andlig med allt.”

Och att grunden till denna vår naturliga kropps härliga förnyelse läggs just i dopet, och genom den heliga nattvarden befordras och närs, det har denne samme dyra lärofader Dr. Luther tydligt och bestämt betygat. Han säger: ”Ty vi blir inte enbart döpta till själen utan också kroppen blir döpt. Likaså mottar inte endast själen utan också kroppen Kristi lekamens och blods sakrament, så att den går med själen genom dopet och nattvarden och (till följd därav) på den yttersta dagen skall bli där själen blir.”

”Det kött och blod som är döpt till Kristus, det heter nu inte längre kött och blod, ty det är fött på nytt av Anden, fastän det varit kött och blod. Av naturen är det väl kött och blod men inte andligen, eftersom det genom Kristus i dopet blivit rent och tvaget till Guds rike.”

Och denna sin i det apostoliska ordet (1 Kor. 15:44—49) fast grundade framställning om dopets pånyttfödande verkan, inte blott beträffande själen, utan också beträffande

104

kroppen, riktar Dr. Luther slutligen mot sin tids vederdöpare, så som också vi visar detsamma mot vår tids baptister.

”Detta säger jag” (yttrar Luther) ”för att man skall se hur sådana andar som överallt vill vara mästare i Skriften så vackert förgår sig och seglar för halv vind. Och när de ser ett ord, gapar de på det med mun och ögon, så att de därför inte kan se eller höra något mera, liksom vederdöparpartiet nuförtiden. De ser med mun, ögon och öron inget annat idopet än enbart vatten och sedan svärmar de och säger: vatten är vatten.”

Vattnet kan de se, som en del av dopet, vilket väl en ko också ser, och menar nu att det är en synnerlig klokhet att de kan säga: vatten är vatten (osv.)9 Så Dr. Luther.

Men att vår tids baptister, hur förfinade de än är mot reformationsverkets grova, fanatiska vederdöpare, ändå i själva grunden lika litet som de fattar dopets sanna väsen och höga nödvändighet, det är redan bevisat och skall ännu vidare bevisas.

Men vi sammanfattar ännu i korthet allt som ovan visats ur Kol. 2 och Rom. 6. Vi har nämligen av apostlarnas ord tydligt insett att dopet ingalunda är endast en sinnebild, där trons egentliga liv endast förebildas eller att vi endast ”högtidligen invigs” därtill. Utan genom

dopet inträder vi i en verklig gemenskap med den för oss döda och uppståndna Frälsaren, så att också vi till följd av detta (om vi förblir i tron) verkligen dör och uppstår med Honom.

Detta vårt döende och uppstående med Kristus är dock inte fulländat i ögonblicket. Grunden därtill är väl lagd i dopet genom vårt införlivande med Kristus, men den gamla människan måste ännu dagligen dödas och den nya åter uppkomma genom tron och förnyelse i den Helige Ande. Dopets verkan skall så fortsättas tills detta döende och uppstående med

105

Kristus slutligen når sin fullkomliga fulländning på vår Herres Jesu Kristi dag ”då Han skall komma till att förklaras i sina heliga och bli underbar i alla dem som tror” (2 Tess. 1:10).