Kapitel 7

 7.

105

Baptismens falska utläggning av Kol. 2 och Rom. 6 vederlägges och samtidigt bevisas:

a) att den förfalskar Guds Ord

b) att den fördärvar Kristi sakrament

c) att den med sitt nya gärningsdop förför Hans trogna till avfall från nåden, åter under lagen – vilket utgör själva hemligheten med baptismens villfarelse, samt

d) att den förfalskar själva rättfärdiggörelsens grundartikel.

Sedan vi i det föregående sökt att uppfatta och framställa apostelns ord (Rom. 6 och Kol. 2) angående dopet i deras djupa, gudomligt sanna betmydelse, vill vi ägna herr Wibergs uppfattning av samma ord vår uppmärksamhet1. Detta för att vi så mycket tydligare skall se hur baptismen urvattnar Guds heliga Ord och förflyktigar hela innehållet i Kristi dyra sakrament.

Allra först är det förvisso anmärkningsvärt att herr Wiberg i sin bok, som borde utreda den viktiga frågan ”vari består dopet” inte förstår apostelns innehållsrika ord i Rom. 6:3—5 och Kol. 2:12 eller inte vill göra

106

något bättre bruk av dem. Han använder dem endast som bevis för att dopet egentligen bör ske med nedsänkande av hela kroppen i vattnet!

Herr W. fröjdar sig över att i dessa ord finns en i sitt tycke ”wigtig förklaring öfwer den rätta betydelsen af ordet baptizo (döpa), samt öfwer nödwändigheten af nedstigandet uti wattnet och uppstigandet utur detsamma.” Blott detta vill han se och nästan ingenting mera! Då dopet av aposteln säges vara att dö, begravas och uppstå med Kristus, så sluter sig herr W. därav till att dopet nödvändigt måste ske med hela kroppens nedsänkande i vattnet. Så skall det bättre likna en begravning, varemot åter uppstigandet ur vattnet skall avbilda uppståndelsen.

Så leker han med apostelns kärnfulla, innehållsdigra ord, liksom de vore endast ett tomt bildspråk! Det huvudsakligaste han vet att säga om dem är nu detta: att de är ”ställen som

uttryckligen hänwisa uppå sättet för Dopets förrättande.” Endast i detta avseende samt under en så beskaffad överskrift (rubrik) har han ansett dem värda att helt ytligt och lätt vidröras i hans annars så ordrika bok.

På den viktiga frågan ”hwari Dopet består” hade just dessa apostelns ord, som visats, innehållit ett grundligt svar. De visar på det allra kraftigaste att dopet ingalunda är endast vatten, inte heller en nedsänkning i vattnet, om än aldrig så djup; utan att det i kraft av Herrens Ord, som är med och hos detta vatten, är något himmelsvitt mera. Det är nämligen tillika hela människans nedsänkning och inplantande i Jesus Kristus, i Hans döds och uppståndelses gemenskap.

Men detta vill baptisterna inte se, fastän de har Guds klara Ord för ögonen! Nedsänkningen i vattnet ser de väl men det är också nästan allt de har att förkunna oss om dopet. Detta helt enligt Dr. Luthers ord om dem: ”De ser med mun, ögon och öron inget an-

107

nat i dopet än blott vatten --- och sedan svärmar de och säger: det är vatten.”

Men apostelns ord (Rom. 6, Kol. 2) är alltför starka, innehållsrika, så att inte ens baptismen kan göra dem till idel vatten, det vill säga, låta dem gälla endast om nedsänkningen i vattnet. Detta döende, begravande, uppstående med Kristus i dopet måste dock innebära något mera: det kan inte ens baptismen bestrida. Hur vill den då egentligen utlägga dessa ställen? Låt oss höra vad herr Wiberg vidare har att säga om detta (s. 171):

”På detta ställe beskrifwer Aposteln Dopet tydligen” (ja, baptismen slipper inte undan de ”tydliga” orden – så mycket den än försöker bortförklara dem!) ”såsom en begrafning, samt isynnerhet såsom en bild af Christi död, begrafning och uppståndelse.”

Här har vi nu alltså den baptistiska tolkningen av ifrågavarande bibelställen. Men se, aposteln säger ju uttryckligen (Rom. 6:4) att vi (märk!), ”vi är begravna med Kristus genom dopet”. Det är då inte sant att han beskriver dopet ”isynnerhet såsom en bild av Christi död, begrafning” osv. Nej, han behandlar inte tomma bilder utan sanna verkligheter; inte heller talar han på detta ställe enbart om Kristi död, begravning och uppståndelse, utan i synnerhet om vårt döende, begravande och uppstående med Kristus i dopet och genom tron. Man måste vara blind för att inte se detta.

Likväl ger oss herr W. kort förut, s. 170, också en annan uttydning av dessa apostelns ord. Med den gör han väl inte dopet till en tom bild men väl till ett gärningsdop, vilket kanske är

ännu värre. Han säger där att aposteln med detta vill påminna de kristna församlingarna om ”den förbindelse, som de wid Dopet åtagit sig att lefwa efter de sanningar, af hwilka dopet war en tydlig förebild” för att så ”wisa dem nödwändigheten af ett heligt lefwer-

108

ne.”

Detta skall nu enligt herr Wibergs förmenande vara (som han betygar) ”Aposteln Pauli afsigt på dessa och dermed sammanhängande ställen.”

Endast så mycket av detta är nu sant, att aposteln genom sin anderika och kärnfulla framställning om Dopets kraft och verkan visar den rätta grunden för ett heligt leverne och på denna grund även kraftigt förmanar alla döpta och troende därtill. Men därav följer på långt när ännu inte det, att aposteln skulle framhålla dopet som en förbindelse att leva heligt – vilket herr Wiberg antyder.

Nej, aposteln förvandlar inte Kristi nåderika dop till ett lagförbund, till ”en åtagen förbindelse att lefwa heligt” (som baptismen drömmer). I så fall vore ju Nya testamentets saliggörande dop ingenting mera än Gamla testamentets omskärelse. Om denna betygar ju aposteln att ”var och en som låter omskära sig, han är förpliktad att hålla hela lagen” (Gal. 5:3).

Omskärelsen bör alltså, enligt apostelns uttryckliga ord, med rätta kallas ”en åtagen förbindelse att lefwa heligt”. Om nu dopet, så som baptismen hävdar, också vore en sådan förbindelse till lagen och dess hållande, så skulle den inte vara något mera än en omskärelse i förnyad form.

Vad vore vi väl hjälpta av ett sådant dop? Betygar inte aposteln: ”Om ni låter er omskäras, är Kristus er till ingen nytta” – detta skulle då också gälla om dopet. Vore detta sakrament en förbindelse till lagen och dess hållande, så skulle sannerligen Kristus för sådana döpta vara till ingen nytta. Ja, de skulle just genom ett sådant gärningsdop ”ha mist Kristus och fallit från nåden” (Gal. 5:4).

Men då nu baptismen så anser och behandlar dopet, enligt herr Wibergs egen bekännelse, så sluter vi oss därav på goda grunder till att alla som antar batisternas gärningsdop ”har misst Kristus och fallit från nåden”, så som St. Paulus betygar.

Och vi ser också härav att det är med fullt skäl som Dr. Luther vittnar om dylika andar: ”I dem

109

bor en gärningsdjävul, som förebär tron och menar gärningen, och så förför de arma människorna under trons namn och sken till förtröstan på gärningar.” (Se Luthers skrift ”Von der Wiedertaufe», dvs. gällande omdopet, av år 1528.2)

Men då nu aposteln i Rom. 6 med avseende på dopet förmanar de kristna till